Småhusprojekt på Bromangymnasiet

http://www.facebook.com/pages/Teknikprogrammet-p%C3%A5-Bromangymnasiet/235998619777769

Med stolthet lägger jag ut denna länk med bilder från Arkitektur-gruppens redovisningar i Småhusprojektet där de skulle kombinera ett tänkande kring hållbarhet och ekologi med estetiska funderingar. Resultatet blev mycket gott!!

Återuppstånden!!!

Likt fågeln Fenix reser sig min kära arkitekturblogg ur askan och försöker återuppstå. Jag har en kurs i Arkitektur på Bromangymnasiet och det har inspirerat mig att ta upp skrivandet igen och då avser jag skrivandet inom Arkitektur. Det blir inte enbart kyrkor även om det upptar mitt främsta intresse utan också lite funderingar och bilder från min kurs Arkitektur som Bromangymnasiet i Hudiksvall har på schemat inom Samhällsbyggande på teknikprogrammet. Det gläder mig då jag alltid velat ha en sådan kurs och nu får jag jobba några timmar i veckan med det som främst intresserar mig.

Arkitekturhistoria

Det råder ingen tvekan om att jag är starkt kritisk mot den svenska arkitekturforskningen och dess inriktning. För några år sedan fick jag, på förfrågan, kommentaren att "svenska kyrkor är lite för smalt ämne" för att vara värd någon form av uppskattning eller forskning. Nej, varför ska man lägga ned möda på att kartlägga, analysera och föra fram en tusenårig kulturskatt bestående av dryga 3000 kyrkobyggnader när vi har några tusen plåtskjul i korrugerad plåt från svensk industriarkitektur anno senare hälften av 1900-talet? Den forskning som företagits vad gäller svensk sakral arkitektur följer ofta den mall som Riksantikvarieämbetets projekt Svenska kyrkor och som följer ett närmare 100 år arbetssätt. Många av de avhandlingar som skrivits är 95 % kartläggning av gamla kyrkprotokoll och bakgrunden till kyrkornas byggande och därefter några % egna reflektioner och slutsatser. Ett förakt för s k självsyn finns någonstans i bakgrunden och tyvärr tror jag också att detta förakt har kvävt intresset för ett stort och intressant forskningsområde. Nåväl, jag tänker göra mitt bästa för att presentera denna stora kulturskatt på mitt sätt. Valen jag gör är helt mina egna och kyrkor som forskare knappt kan stava till namnen på ska få sina ord och minuter i min blogg!!

Tema Auguste Perret

En oerhört intressant kyrka av senare datum än Le Raincy ritades av Auguste Perret och uppfördes i Le Havre på 1950-talet. Förstört under andra världskriget reste sig ett nytt Le Havre som Fågeln Fenix ur askan och är idag en stor modern stad vid den franska nordkusten. Oskar Niemeyer var med om att rita den nya staden MEN kyrkan St Joseph bär Auguste Perrets signatur. Med fyren som förebild ritades en osannolik skapelse som invändigt flödar i lila glas och tycks höja sig högt mot himlen. Tyvärr har jag inga egna bilder då jag besökte kyrkan för 20 år sedan, utan kamera och ingen vykortsförsäljning. Jag lånar länkar från Google och lägger in ett par riktigt representativa bilder för denna märkliga kyrka. Ytterst sällan ser vi en bild med Perrets arkitektur i litteratur om konst och arkitektur och det är inte första gången denna inskränkta inställning skådas hos de som har fräckheten att kalla sig experter och forskare. Men varför ska jag bli förvånad?

Notre Dame le Raincy

I en liten charmig förort till Paris ligger en liten betongkyrka som jag betraktar som en riktig pärla i arkitekturhistoriska sammanhang. Den byggdes på 1920-talet och arkitektens namn är Auguste Perret som också ritat en enastående vacker kyrka i Le Havre med fyrens formspråk som ideal. Le Raincy däremot har de traditionella former vi förknippar med kyrkan dvs ett högt torn med spetsig spira och ett långhus, skepp. Sedan följer däremot detaljer och utföranden som föga kan förväntas av en kyrkobyggnad. Den dagen jag besökte Le Raincy var vädergudarna nådiga och jag förmodar att vädergudar är nådiga mot de flesta som inte bor i Sverige och södra NOrrland. Den julidag jag med spänd förväntan skulle besöka Le Raincy lyste solen och när vi passerade kyrkan, som ligger inklämd mellan affärshus och bostäder, stod portarna öppna och ett eldorado av glödande färger mötte mina ögon. Det var så andlöst vackert! Jag blev faktiskt euforisk och vi kunde inte fort nog hitta en parkeringsplats. T o m halvsprang jag till kyrkan och lyckades knappast fånga den skönhet som kyrkan besitter. Sträv obehandlad betong kontrasterar livfullt mot glödande glasmålningar som genom sin verkan nästan upplöser väggarnas konstruktion och förlänar kyrkan en gotisk resning trots kyrkans relativa litenhet i storlek.

Kyrkans yttre är, för den oinvigde, en dålig förmedlare av vad som ska följa när man träder in genom portarna och på något vis lämnar jag det grå i vardagens stress och tristess och träder in i ett mondänt himmelrike.

Andra advent och bloggen återuppstår till de döda!!

Jag tänker börja blogga så smått om mitt stora intresse för arkitektur och främst då den sakrala delen av ämnet. För att hålla mig själsligt vid liv även vid sidan om jobbet så väcker jag liv i detta som får betraktas som en livlina. Vintern är, passande nog, dödens tid och det mesta dör när vintern inträder och allt blir svart/vitt/grått och dött. Därför kallar jag bloggens nytändning för inträdet till döden eftersom jag just nu befinner mig i dödens period och helvetets nionde krets ( man har väl läst sin Dante för helvete...)

Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....

Knut Nordenskjölds kyrktorn

Arkitekten Knut Nordenskjöld var en mycket mångsidig arkitekt och jag frapperas av hur många projekt han genomförde under sin levnadsbana. Förutom att 15 kyrkor uppfördes enligt hans ritningar, ansvarade han också för restaurering av ett fyrtiotal kyrkor exempelvis Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm samt kyrkorna i Umeå, Söderhamn, Överklinten, Tanums och domkyrkan i Luleå. Jag har i mina vetenskapliga uppsatser tagit upp hans erfarenheter som restaureringsarkitekt och hur detta kan ha påverkat honom som arkitekt. Han har ju ofta en klassicistisk sparsmakad exteriör med inslag av ombyggd medeltidskyrka vilket jag tagit upp tidigare här i bloggen. Det jag inte tagit upp är Nordenskjölds kyrktorn. Här tycks han leva ut lite mer kreativitet och det sparsmakade är inte alltid det som slår en vid betraktandet av Nordenskjölds kyrkotorn.
I Staffanskyrkan i Gävle har Nordenskjöld inledningsvis placerat ett förhållandevis slankt torn vid ena långhussidan, vilket är en företeelse från 1800-talets andra hälft och framåt.






Staffanskyrkan i Gävle från 1932.
Tornet är sidoställt och dess spira har
fantasifull utformning på ett helt annat sätt än kyrkan i övrigt!



En närmare titt på själva tornspiran visar en mängd detaljer och hur dess storlek är något
överdimensionerad jämfört med själva tornkroppen.
Övergången mellan tornkropp och spira/tornavslutning markeras med en klassicistisk tandsnittslist vilket var vanligt i 1800-talets nyantika kyrkor. Sedan följer en 1800-talsinspirerad lanternin med dubbla kolonner och lekfull förgylld ormanentik. Därefter följer en kupolliknande överbyggnad som kröns av klot, stjärna, kors och kyrktupp. Nordenskjöld nöjde sig inte med kyrkkors eller tupp utan han avslutade tornet med båda dessa inslag samt klot och stjärna.






Andra mäktiga torn från Nordenskjölds kyrkor är Norrfors kyrka i Ångermanland ( 1923 ) som har en egendomlig övergång mellan tornkropp och den spånbeklädda lökkupolen. Den liknar en läktare eller varför inte en klockstapels krön? Arrangemanget med det gallerförsedda krönet med spånklädd lökkupol och spira har stora likheter med de norrländska klockstaplarna t ex Ljusdal och Delsbo.











Lökkupol återfinner vi också i Skavböke enkla lilla klassicistiska tempel i Halland ( 1927)men där tornet är kraftigt och överdimensionerat främst vad avser tornets kröning:
Liksom i Staffanskyrkan i Gävle återfinns både klot, kors, kyrktupp och spira som en intressant och något lekfull detalj i den annars så stilrena och enkla kyrkan. Det är som om Nordenskjölds kyrkor lever "två liv". En stram allvarlig kyrkkropp där långhus och torn ofta har putsad fasad eller en enklare av trä . Tornets kropp är ofta underordnad den överdimensionerade och lekfullt utformade spiran/tornhuven på ett sätt som ger kyrkorna ett motsägelsefullt intryck. Det allvarliga jordnära möter det himmelska hänförande?





En mäktig stor och hög spira återfinns i Älmhults stora stentempel från 1930. En klassicistisk
lanternin från 1800-talets formförråd följs av en enkel tornhuv och därefter en hög smal spira. Såväl kors som kyrktupp kröner den manieristiskt utformade spiran.

( manieristisk är ett uttryck för överdrift. Manierad innebär rörelser med inslag av överdrifter och detta kom också till uttryck inom barockens arkitektur där arkitekter med uppfinningsrikedom hittade uttryck för alltmer extrema uttänjda former)

Just tornen och deras avslutning gör Nordenskjölds kyrkor iögonfallande på ett helt annat sätt än om de haft traditionella avslutningar. Nordenskjölds kyrkoarkitektur lånade drag från äldre tider men han sammanfogade dessa detaljer på ett nytt sätt vilket också gör kyrkorna omöjliga att förväxla med äldre tiders kyrkor. Kyrkorna är igenkänningsbara vad gäller äldre detaljer men det är något som inte stämmer med en gammal kyrka och därav moderniteten. Det syns att det är en gammal kyrka trots de klassicistiska dragen och medeltidsinpirerad interiör. Att Nordenskjöld var restaureringsarkitekt syns väl då han har ett stort förråd av former och detaljer att ösa ur. Han öste som allra mest när han ritade tornet till sina kyrkor.

Trångsynthet?

Jag har, av många olika skäl, fastnat för den period som infaller 1920-50 i svensk arkitekturhistoria. Inledningsvis härrör detta intresse från de upptäckter jag tidigt gjorde när jag åkte runt i Sverige och tittade på kyrkor. Visserligen kunde jag härröra byggdatum från en inskription och också en lokalt författad turistbroschyr om kyrkan men ville jag närmare granska t ex arkitekten eller andra kyrkor från samma tidsperiod var det omöjligt att hitta något som skrivits i frågan. Självfallet berodde det inte på min oförmåga att söka böcker utan anledningen var och är fortfarande att ytterst lite skrivits om perioden 1920-1950. Jag har visserligen nämnt Göran Lindahl som skrivit om kyrkor från tiden 1800 fram till 1950. Utan några som helst nedsättande ord skriver han om den annars så utfrysta tidsperioden. Själv har jag skrivit tre uppsatser om arkitekten Knut Nordenskjöld och det finns också numera C-uppsatser om Fredrik Falkenberg och Bror Almqvist. En doktorsavhandling om John Åkerlund presenterades för några år sedan. Men i övrigt har få arbeten om denna period skrivits och i de etablerade konstvetenskapliga verken om arkitekturhistoria finns inte denna period presenterad i någon större utsträckning. Den intressanta arkitekturen under denna period vill konstvetenskapen och arkitekturhistorikerna förlägga till den profana delen och framförallt det som benämns funktionalism, funkis. För en allsidig och mera korrekt, i mina ögon, borde dock även annat än funktionalismen tas upp för den var inte allenarådande. I synnerhet kyrkorna som byggdes var tillbakablickande och att vifta bort detta med att "de mer begåvade arkitekerna" var upptagna med att bygga bostäder och offentliga byggnader av annan karaktär tycker jag inte är godtagbart i en historieskrivning.

Lite funderingar om restaureringar

Jag får väl utveckla mina idéer lite mer men skriver här ned denna anteckning om just restaureringar. Det berördes i min lilla artikel om 1900-1910 och blev en utvikning möjligtvis. Restaureringar av kyrkor talar vi väl om från 1800-talet och framåt. Visst byggdes kyrkor om tidigare men de vi kan se i svenska kyrkor handlar om tillbyggnader av t ex kor eller gravkor ( 15-1700-tal) som kompletterade exempelvis medeltida tempel.
På 1800-talet började befolkningen växa kraftigt och i kombination med ökade läskunskaper och kristendomsundervisning krävdes också större kyrkor. Vita stenkyrkor av ansenlig storlek med dito stora fönster och enkel spartansk inredning blev ett slags standard. Många är dessa vita stora kyrkor som bär vittnesbörd om denna tidsperiod och som under perioder kritiserats för att vara själlösa och kalla. Vi är väl i alla fall en inte alltför liten skala som hört begreppet "Tegnérlada". De som inte hade råd att riva och bygga nytt fick förmodligen försöka bygga om den gamla medeltidskyrkan vilket vi kan se spår av i form av stora fönster trots att kyrkans murar är gamla. Trönö gamla kyrka har sådana stora fönster liksom många andra medeltidskyrkor. Synd kan man kanske tycka men kyrkorna finns kvar i alla fall och Trönö gamla kyrka skulle snart bli för liten och en ny kyrka byggas. Trönö nya kyrka byggdesdock senare och i helt annan stil än den nyantika. 1800-talets restaureringsideologier var tillbakablickande och i synnerhet den nygotiska romantiserade om medeltiden medan nyantiken sökte det antika, stilrena idealet och, egentligen, ett byggnadsideal som är profant snarare än religiöst. Grekerna var ju aldrig kristna så deras stil och arkitekturelement har egentligen inget religiöst/kristet ursprung. Den senare nygotiska perioden, i svensk arkitektur, emanerar från medeltidens gotik I båda fallen, nygotik och nyantik, var det framförallt nybyggnationerna som präglades av detta och i förekommande fall var också rådande ideal för restaureringar. Det var nybyggnationerna som styrde restaureringarna, som jag ser det, men detta är inte fallet med det kyrkobyggande som kom att prägla 1920-talet och framåt. Efter ett decennium med några intressanta utflykter i nationalromantik och jugend kom sedan funktinalismen att prägla det profana byggandet men så är icke fallet med den sakrala arkitekturen. Den kom istället att styras av de rön som gjordes när gamla kyrkor restaurerades. En rad gamla ödekyrkor dokumenterades och så småningom blev de också restauererade på ett sätt som bevarade byggnaden i det skick man fann den men där bevarande insatser gjordes för att kunna visa upp kyrkan i bra skick och också att kyrkan skulle återföras till församlingen som kyrklokal. Detta innebar t ex att de gamla ödekyrkorna i Oviken, Trönö, Balingsta togs i bruk. De nybyggda 1800-talskyrkorna fick tyvärr förfalla men någonstans på vägen lyckades man rädda Trönö och Ovikens nya kyrkor. Balingsta nya kyrka revs på 1930-talet och visar att just 1800-talets arkitektur inte ingick i den nya synen på vad som ansågs värt att bevara. Närheten i tid har förmodligen varit en viktig faktor vilket också har visat sig senare när man uttalat sig föraktfullt om 1920-talets kyrkor . Dessa kyrkor är inte värda att kommentera, med undantag för arkitekturhistorikern Göran Lindahl i hans briljanta bok Högkyrkligt, lågkyrkligt och frikyrkligt.

Kyrkoarkitektur 1900-1910

Det här decenniet känns som en vattenspridare i svensk kyrkoarkitektur. Vi återfinner en hel del kyrkor med solklar prägel av 1890-talets nygotiska arkitektur. Den nya kyrkan i Oviken, Jämtland, är från 1905 och ritades av Gustaf Hermansson som också ritade kyrkorna i Sundsvall ( 1899) och Holm, Medelpad (1904). Invigningsåren är nämnda årtal men ritningarna kan härröra från sent 1800-tal. Ofta kunde byggprocesser dra ut på tiden genom beslutsgång m m. Det finns ett antal kyrkor i Sverige med nygotisk 1800-talsprägel men som byggdes och slutfördes de första åren in på det nya sekel. Detta sekel var ett oroligt sekel då kritik växte fram mot det etablerade sättet att se på äldre kyrkoarkitektur och hur äldre kyrkor skulle bevaras på ett annat sätt än hittills. När denna syn blev mer etablerad kom just nygotiken att representera det som var förhatligt med just 1800-talets romantiska medeltidssyn.
Det känns som om något riktigt nytt och spännande började hända vid året 1910 och framåt. Under kommande 10 år skulle några riktigt intressanta, monumentala och konstnärligt högt stående kyrkor uppföras bl a Masthuggskyrkan i Göteborg, Engelbrektsskyrkan i Stockholm och Saltsjöbadens kyrka . En tämligen ovanlig jugendkyrka i Jät, Småland kom också att bli färdig lagom till 1910.
Men fram till 1910 verkar kyrkobyggandet ha en form av "uppsamlingsheat" och där föga märks av den rasande debatten och att en ny syn på kyrkorestaureringar växte fram. Vad har då detta med nya kyrkor att göra? Mycket!!!! KOmmer vi in på den historiskt orienterade kyrkoarkitektur som kom att dominera fr o m 1920-talet så har vi fått ett förhållande där nya kyrkor och dess arkitektur styrs av de rön som framkommit vid restaurering och dokumentation av äldre tiders kyrkor. Jämför vi t ex med de nyantika kyrkorna så kan man få en känsla av att de nya vita antikiserande kyrkorna med sina stora fönster också fick påverkan på gamla kyrkor. Där man inte hade råd att riva kyrkor och bygga nytt, slog man upp äldre fönster för att få mer ljusinsläpp och man kalkade över målningar från medeltiden. Detta visar, anser jag, att då styrdes restaureringsideologi av rådande smak vad gällde nybyggnation. När sedan medeltidsromantiken strömmade in över arkitekturen så fick vi stora nygotiska kyrkor som skulle efterapa de gamla katedralerna. Restaureringsideologin tycks ha följt efter i det avseendet. Tittar vi däremot på kyrkor från 1920-talet och framåt så återfinner vi nya kyrkor som byggs för att efterlikna äldre restaurerade kyrkor som också restaurerats enligt det nya konserverande ideal som bl a Sigurd Curman kom att bli så viktig för.
Det sistnämnda handlade inte helt om 1900-1910 men på en blogg får jag väl antagligen vara lite ostrukturerad....

Om mitt stora intresse för kyrkor

Inte alltid kommer jag att skriva en massa artiklar från mitt läsande och vetande om kyrkor. Under mer än 30 år har jag studerat kyrkor, framförallt svenska. Mina föräldrar har väntat otaliga gånger utanför kyrkor medan jag och brorsan sprungit uppför grusade gångar eller kyrktrappor lika många gånger. Jag antar att kyrkan i Söderhamn var den första kyrkan eftersom brorsan döptes där. Själv döptes jag i prästgården i Hamrånge och minns inte något eventuellt besök. Våra sommarresor företogs mestadels i Sverige och ofta stannade vi till vid kyrkor och tittade in. Så småningom började vi också köpa vykort på kyrkorna och det har växt till en ansenlig samling vykort. Närmare 2000 kyrkor av de 3500 som lär finnas, har vi besökt under årens lopp. När jag så småningom började systematisera mitt kunnande kom också glädjen i att läsa ännu mer om kyrkor. Men inte förrän på 90-talet blev det akademiska studier om kyrkor och så småningom en magisterexamen i konstvetenskap med arkitekten Knut Nordenskjöld som ämnesval. Varför Nordenskjöld? Kyrkobesöken blev alltmer av katalogiserande: årtal, byggnadsmaterial, stil och självfallet arkitekt. Arkitekten Knut Nordenskjöld dök upp några gånger men jag kunde inte läsa en enda rad om honom i konstböckerna. När jag så småningom inledde konststudierna blev han mitt självklara ämnesval. Tyvärr får inte Knut och jag följas åt till en högre akademisk examen men jag tänker skriva en del om Nordenskjöld här på min blogg. Ingen har uppmärksammat honom tidigare och han är helt enkelt min!!!!

Iscensatt åldrande

När jag började studera Knut Nordenskjölds kyrkor så blev jag varse termen "iscensatt åldrande". Jag skulle ta foton i Staffanskyrkan och så träffade jag en mycket trevlig kyrkvaktmästare och han frågade mig om en märklig glugg han hade sett. Den verkade inte ha någon praktisk funktion och den var underligt placerad, enligt honom. Vid förfrågan så hade inte heller någon expert kunnat ange varifrån gluggen kom och vad den stod för. Jag minns att jag tillsammans spekulerade med honom om att det skulle likna en medeltidsglugg och att det troligtvis var en dekorativ detalj. Detta tog jag också upp i uppsatsen och blev då varse att jag borde läsa Johan Mårtelius bok "Att göra arkitekturen historisk". Där tar han upp termen iscensatt åldrande där man ger en ny byggnad ett slags "ärr", eller "patina" för att den ska ge intryck av att vara äldre. Alla vet i och för sig hur gammal byggnaden är men det blir ett slags symbolisk referens till äldre arkitektur. I några av Knut Nordenskjölds kyrkor finns sådana gluggar som ser ut som igenmurade fönster. Det kan man hitta på en kyrka med medeltida anor och där man byggt om eller till byggnaden och satt nya fönster. Det äldre mindre fönstret har då murats igen och resterna kan vi ibland se på gamla kyrkor.



Till vänster syns en liten glugg och den illustrerar "iscensatt åldrande" Gluggen fyller ingen praktiskt funktion och den är placerad lite asymmetriskt för att förmodligen öka autenciteten i detaljen. Den här bilden föreställer just Staffanskyrkan men sådana här detaljer återfinns också i både Skellefteå , S:t Olovs kyrka och Älmhults kyrka.

Historism ack så förhatligt?

Historism är en term som jag använt i mina egna arkitekturstudier och i samband med den arkitektur som omfattar 1920-talet och fram till småkyrkornas framväxt någon gång i mitten av 1950-talet. Termen ska återspegla ett sätt att blicka tillbaka på den arkitektur som präglat svenskt kyrkobyggande. Svenskt kyrkobyggande omfattar åren 1000 och framåt. Den äldsta kyrkan är såvitt framgår av forskningen, Dalby kyrka i Skåne. De äldsta delarna lär ska härröra från 1060 och därmed blir kyrkan den äldsta i Sverige. Lunds domkyrka anses ha murdelar från 1080. Den romanska perioden anses vara den som inledde svensk kyrkoarkitektur i så motto att vi har rester från denna period. Sedan utgör svensk kyrkoarkitektur en odyssee genom gotik, renässans, barock ( som ibland benämns karolinsk arkitektur), rokoko, gustaviansk, nyantiken, nygotik, nationalromantik, jugend och så kommer vi fram till 1920-tal och den eklektiska eller historiska stilen s k historism. Men vad var nygotik om inte återblickande? Eller nyantiken med sina klassiska referenser? Renässans betecknar antikens återfödande och barocken har också klassicerande element som återför till klassisk grekisk konst men på ett delvis annorlunda sätt än renässans. Men det är just denna period från 1920-talet som fått nedvärderande omdömen och ännu 2008 inte heller fått något erkännande i efterhand såsom exempelvis vad gäller nygotiken? Göran Lindahl var redan på 1950-talet orolig över nygotiken och de sönderrestaurerade kyrkorna från denna tid men nu verkar samma sak vara gällande för 1920-talets kyrkoarkitektur. Dock finns inte intresset och ekonomiska medel för att lika hårdhänt restaurera kyrkorna från den perioden. Däremot är intresset mycket svalt för de här kyrkorna som är relativt många och i flera fall både monumentala och kraftfulla i sin framtoning. Jag tänker lyfta fram dessa kyrkor och deras skapare. Knut Nordenskjöld är nu "förevigad" i mina uppsatser men det återstår att skriva om Sigfrid Ericson som delvis ritade nationalromantiska kyrkor i exempelvis Masthuggskyrkan i Göteborg men exempelvis kyrkan i Skene visar på delvis andra influenser. Vi har Kjell Wretling, Otar Hökerberg, Bror Almqvist ( som också förekommer i akademiska uppsatser ), Fredrik Falkenberg ( som avhandlats i C-uppsats) , G A Falk som ritade S:t Olovs kyrka tillsammans med Knut Nordenskjöld, Torben Grut och några andra namn som dyker upp senare t ex Kjell Westin som ritade en stor och praktfull kyrka på landsorten i Västerbotten, Kågedalen. Till den återkommer jag också!
Vad är det som gör historism från nämnda period så förhatligt? Är det svensk tradition att inte uppskatta historien? Är det antipati gentemot kyrkliga företeelser? Eller är det helt enkelt en snobbig attityd mot något som etablissemanget har bestämt sig för att ogilla? I Sverige ska vi upphöja funktionalismen till skönhetsnorm och därmed basta. I sann förmyndaranda ska vi uppmanas att enbart ge våra uppskattande ord och sidor i litteraturen till funktionalismen. Men historieskrivningen ska väl inte enbart handla om den goda smaken ( om nu till vissa delar torftig funkis ska anses vara god smak) utan om sanningen? Det byggdes några hundra kyrkor på 1900-talet men de nämns ytterst sällan och vi kan enbart återfinna namn som Markelius, Åhren, Tengbom ( trots att han ritade kyrkor) och Celsing. De tidigare nämnda kyrkoarkitekterna förtjänar inga omdömen eller ens rader i konstböckerna och nämns knappt. De som vill ge dessa namn ett välförtjänt omdöme eller rader får inte nådiga nicken i dagens politiskt korrekta forskarklimat.
Det som gör 1920-talets ( och framåt) historismens intressant att reflektera över är hur restaureringsideologiernas inriktning på 1900-talet återspeglas i de kyrkor som uppfördes under den perioden. Man sätter samman olika inslag i kyrkan på ett sätt som ska ge intryck av en äldre restaurerad kyrka men ibland på ett motsägelsefullt sätt som rent antikvariskt inte följer tidsplanen. Men en äldre medeltida kyrka som restaurerats och byggts till kan ha byggnadskroppar och gravkor placerade så att man kan följa om -och tillbyggnaden. I Nordenskjölds kyrkor kan vi ibland se hur han låtit slå valven olika för att visa på denna "ombyggnad". Liksom i svensk kyrkobyggnadshistoria från medeltiden så blev exempelvis stjärnvalven alltmer invecklade och utarbetade och det kan man se i en gammal kyrka exempelvis i ett tillbyggt kor. Så är också fallet i Staffanskyrkan i Gävle som har mer invecklat stjärnvalvsmönster i koret. En av utbyggnaderna på kyrkan ser ut som gravkor men är inget gravkor utan exempelvis sakristia.
Vad menar jag med motsägelsefullt? Om man studerar de igenmurade gluggar som Nordenskjöld placerat ut på kyrkans exteriör så kan dessa vara placerade exempelvis på ett "gravkor i renässans". I en autentisk miljö kan vi hitta sådana gluggar i ett kor eller på ett långhus men i själva långhuskroppen och inte på koret. Denna bristande autencitet i Nordenskjölds kyrkan kan förmodligen tolkas på flera sätt men kan vara ett sätt att fritt använda det gamla och innehållsrika "skafferi" som svensk kyrkoarkitektur utgör med alla de detaljer som genom åren har passerat revy i kyrkornas formspråk. Det finns en ambition att spegla den gamla kyrkan "den tusenåriga kyrkan" som Nordenskjöld själv skrev i en minnesskrift i samband med invigningen av kyrkan i Skellefteå, S:t Olovs kyrka, men på ett friare sätt och mer självständigt än tidigare historiskt återblickande stilar.

Bokrecension

Min arkitekturbibel är utan tvekan Göran Lindahls epokgörande verk "Högkyrkligt lågkyrkligt frikyrkligt" från 1950. Det är en förhållandevis tunn ( i antalet sidor) bok om svensk kyrkoarkitektur från 1800-talet och framåt. Nyklassicism, nygotik som sedan avlöses av det splittrade inledande 1900-talet och sedan utvecklingen fram till tiden för bokens författande berättas på ett kort, modernt och mycket klargörande språk av författaren. I några få ord fångar han in de väsentligaste funderingarna kring de båda seklens arkitekturhistoria för våra kyrkobyggnader. Ska man äga en enda bok om kyrkobyggnader så är det denna bok . Jag har haft stor behållning av denna och den utgör en mycket god grund för djupare studier av vissa företeelser t ex kyrkobyggnader från 1920-talet och framåt vilket är den epok jag själv är intresserad av. Lindahl är också en av få arkitekturhistoriker som inte uttalar sig nedvärderande om kyrkobyggnader från säg 1920 fram till småkyrkornas inträde på arkitekturscenen , omkring 1955. Boken är också förhållandevis rikt illustrerad och ett mästerverk inom arkitekturhistoria.

Bokrecension

Jag hade lite förväntningar på denna avhandling om Adrian Crispin Peterson, som ritat så många nygotiska kyrkor framförallt på västkusten. En av hans mäktigaste och mest imponerande kyrkor är Lysekils kyrka och de flesta av hans verk är stenkyrkor av ansenlig storlek och i medeltidsromanticerande nygotik. Ett stort och vackert undantag finns och det är Hälleviksstrands träkyrka i nationalromantik med drakhuvuden. I vårt andefattiga kulturklimat och med lika andefattig konstvetenskaplig forskning så har självfallet Adrian C Petersons livsverk analyserats och disputerats av en tysk forskare. Bara det är väl en smärre skandal! Våra nationalskatter och kulturklenoder är en rik källa att forska ur och denna källa ger vi bort till tyska forskare medan svensk konstvetenskap består i flummig och politiskt korrekt genusforskning och dito annat. Boken "Västsvenska kyrkor från nygotikens storhetstid" är skriven av Henning Repetzky som är forskare i Kiel, Tyskland. Det är en påkostad fin bok med rikliga illustrationer av hög klass. En levnadsteckning av arkitekten Peterson för oss fram till hans rika produktion av kyrkor. En efter en går författaren igenom Petersons kyrkor med kortfattade och ofta monotona beskrivningar av t ex materialvalet. Här hade han kunnat sammanfatta de aktuella materialvalen och sedan sortera in aktuella kyrkor. Efter ett antal kyrkor som gåtts igenom blir uppräkningarna tröttsamma och föga vetenskapligt resonerande. Som så ofta i sådana här sammanhang blir det långa genomgångar av hur det resonerats och sammanställningar av hur yttranden har gjorts i olika organ. Även Repetzky hemfaller alltför ofta åt långa sammanställningar av hur diskussioner förts och hur man beslutat i byggnadsärendet. Jag saknar lite mer analytiska resonemang runt medeltidsdrömmen och huruvida Peterson varit en del av dessa medeltidsdrömmare från 1800-talets arkitekturarena.
Fokuseringen på sex exempel gav mig förhoppningar om lite mer resonerande framställningar men konsthistoriska framställningar är ofta mycket av historiebeskrivning och lite av arkitekturteori.
Boken är dock mycket lättläst och det är ett trevligt och lättflytande språk som gör boken till en bra introduktion till kyrkoarkitektur. Här finns vackra bilder att beskåda och arkitekten Peterson är värd en egen bok. Han ritade mer än 40 kyrkor och för en spontan betraktare kan hans kyrkor te sig ritade enligt kalkylmodell men det finns variationer i tornens utformning, fönster, planlösningar och där hade jag velat ha lite resonemang i händelse av att det fanns ett mönster i kyrkornas utformning. Hade Peterson en utvecklingslinje i sin arkitektur? FÖrändrades hans kyrkor i en viss riktning allteftersom han blev mer erfaren eller fick de ett friare uttryck i och med att han verkade så pass länge som arkitekt? På sådana frågor fick jag inget tillfredsställande svar och den boken som ställer sådana frågor och besvarar dem är efterlängtad.

Vinlidens kyrka och lite historism

Ett sorgligt exempel på svensk kyrka som får förfalla är Vinlidens kyrka. För mig som arkitekturintresserad är denna Kjell Wretling-ritade kyrka ett intressant exempel på modern funkis där 1800-talets asymmetri avspeglas i tornets placering . Kyrkan har dock förfallit på ett skrämmande sätt och i kombination med den strama enkla fasaden får man ett spöklikt intryck. Här kan vi tala om en modern spökkyrka. Kyrkan är knappt 50 år gammal och dess öde är okänt. Kjell Wretling är en spännande arkitekt som också ritade kyrkan i Vännäs med en arkitektur som liknar den i Vinliden. Dessa båda kyrkor närmar sig funktionalismens stil även om planerna visar traditionella kyrkobyggnader med torn och långhus. Dock saknar kyrkorna helt utsmyckande element och har därför mycket av funkis i sig. Wretling var verksam mycket länge och han ritade också ett par 30-tals kyrkor: Bjurholm och Sävar. Dessa båda kyrkor uppvisar helt andra formspråk och har traditionell historiserande stil på samma sätt som exempelvis Knut Nordenskjölds kyrkor men också andra arkitekters under den period som kom att omfatta 1920-till 1950-tal. En period som kan karaktäriseras som historism och där svensk kyrkobyggnadshistoria återspeglas i de nya kyrkor som uppfördes under nämnda period.

Sidoställda torn

En intressant företeelse i den svenska arkitekturen ( den jag kan uttala mig om ) är sidoställda torn. Det vanligaste är att tornet är placerat vid ena kortsidan på långhuset, vanligtvis i väster där också kyrkans ingång finns och vapenhuset. På 1800-talet började man dock ställa kyrktornen på ena långhussidan och ett tidigt exempel i Sverige är Engelska kyrkan i Stockholm. Andra exempel från 1800-talets andra hälft är Oskar Fredriks kyrka i Göteborg, ritad av Helgo Zetterwall och Umeå stadskyrka , båda kyrkorna ritade och uppförda på 1880-till 1890-tal. Långt in på 1900-talet återfinns denna typ av placering av torn och några av Nordenskjölds kyrkor har sidoställda torn: S:t Olovs kyrka i Skellefteå, Staffanskyrkan i Gävle och Skavböke kapell. Det har inte skrivits mycket om denna företeelse men Jakob Lindbladh har på min förfrågan angivit flera intressanta förklaringar. En skulle vara inspiration av de franska medeltida katedralerna t ex Troyes där ena tornet saknas som en effekt av att man helt enkelt inte förmådde bygga klart. Detsamma gäller den mäktiga katedralen i Amiens där ett av tornet är betydligt kortare. I katedralen i Chartres återfinner vi två olika torn. Denna bristande regelbundenhet har ekonomiska förklaringar till övervägande delar och i ljuset av 1800-talets medeltidssträvan är denna förklaring mycket rimlig. Mot slutet av 1800-talet började man tröttna på medeltidsdoktrinernas oresonliga krav på autencitet och strävanden mot lite mer frihet i planlösningar kan ha givit avtryck i form av mer oregelbundna och fria planlösningar.

Två Nordenskjöldkyrkor med sidoställda torn enligt ideal från sent 1800-tal och

in på 1900-talet.

Staffanskyrkan i Gävle samt Skavböke kapell, båda ritade av Knut Nordenskjöld och med sidoställda torn.

Två kyrkor med asymmetrisk planlösning och sidoställda torn:
Saltsjöbadens kyrka samt Oskar Fredriks kyrka i Göteborg

Dessa båda kyrkor representerar två sekel: Saltsjöbadens kyrka tillhör det fåtal kyrkor som kan benämnas jugend med mjukare stiliserade former men det finns också nationalromantiska inslag. Ritad av Ferdinand Boberg uppvisar kyrkan monumentalitet men också prov på asymmetrisk plan och med tornet placerat vid sidan om ingång och kyrkskepp. Detsamma gäller Helgo Zetterwalls nygotiska mästserverk i Göteborg: Oskar Fredriks kyrka där väggarna tycks bestå av glas och masverk. Stora fönster och djärva spetsbågar dominerar och kyrkans slanka torn förlänar kyrkan ett gracilt och viktlöst intryck.

Är det franska medeltidskatedraler med asymmetriska dubbeltorn som inspirerat? Det som talar mot detta är medeltidsromantiken där man sökte efter ett slags medeltidsideal. De franska exemplen på detta utgör inget ideal i det sammanhanget då det finns mer fulländade symmetriska exempel på fransk medeltid såsom Notre Dame i Paris eller den vackra katedralen i Rheims. Snarare kan det vara så att en ökad längtan efter nya uttryck kan vara en förklaring och några decennier senare skulle den arkitektoniska revolutionen vara ett faktum: funktionalismens genombrott där all tung dekor skulle avlägsnas och rena fria ytor dominera en byggnad.

En mycket sent tillkommen kyrkobyggnad med samma typ av tornplacering återfinner vi i Vinliden. En mycket enkel kyrka ritad av Kjell Wretling och tyvärr på väg att förfalla.

Bortglömda arkitekter: Knut Nordenskjöld

Det finns en del intressanta arkitekter från tidigt 1900-tal och jag ska försöka skriva lite kort om dessa arkitekter och också presentera deras verk. En arkitekt jag själv skrivit flera akademiska arbeten om är Knut Nordenskjöld, född 1880 och avliden 1950, som ritade kyrkor varav 15 uppfördes under åren 1923-1950. Hans arkitektur omfattar också profana verk som t ex Frans Schartaus handelsgymnasium i Stockholm, vattentorn i Haparanda och en mängd bostäder bl a i Stockholm. Ett 50-tal kyrkor i Sverige restaurerades av Nordenskjöld och under en lång tid. De kyrkor han restaurerade spänner över 8 sekler och några av restaureringarna var mycket hårdhänta. Jag kommer att skriva en liten serie om Nordenskjöld bl a eftersom det är lite bökigt att redigera bloggtexter och att bilderna är svåra att få där jag vill ha dem.
15 kyrkor restes efter ritningar av Knut Nordenskjöld och under närmare 30 år. De uppvisar stora variationer i både stil, storlek och materialanvändning. Tre stora kyrkor av mycket monumental karaktär är Staffanskyrkan i Gävle ( 1932), S:t Olovs kyrka i Skellefteå ( 1927) och Älmhults kyrka ( 1930). De uppvisar många gemensamma drag trots olikheterna. Byggda i sten och med mycket kraftiga torn som kröns av fantasifulla spiror kan man spåra gemensamma drag och inspiration från äldre medeltida kyrkor med många om -och tillbyggnader. Det finns många stora ståtliga svenska kyrkor med medeltida anor och tillbyggnader från senare tider och dessa skulle enligt 1900-talets nya restaureringsideologi inte återställas till vad man trodde var medeltid. Nordenskjöld kan ha påverkats av denna ideologi och utformat stora kyrkor med inspiration från om-och tillbyggda medeltidskyrkor. Vi hittar små gluggar på murarna och t o m "igenmurade" gluggar vilket är medvetet för att ge intryck av åldrande. Träder vi in i kyrkorna återfinner vi stora kraftiga pelare och lika typer av valv, stjärnvalv och kryssvalv precis som i äldre tillbyggda kyrkor. Inventarierna har Nordenskjöld skisserat enligt samma idé och vi hittar både altarskåp, barockpredikstolar och s k korpyramider. Det här är oerhört fascinerande och Nordenskjöld är inte ensam om denna typ av "restaureringsarkitektur" utan vi återfinner andra namn som jag ska presentera i min blogg. De förtjänar ett eftermäle och mer utrymme i arkitekturhistorien.
Nordenskjölds 15 uppförda kyrkor är:

• Nilivaara ( Norrbotten) . En röd träkyrka med influenser från 16- och 1700-talens röda trä-eller spånkyrkor.
• Kåge kyrka.( Västerbotten) En vit träkyrka med kraftfullt torn och mycket fantasifullt utformad spira med lökkupol av spån. Kyrkskeppets tak har lätt svängda konturer.
• S:t Olovs kyrka i Skellefteå ( Västerbotten) är en av Nordenskjölds riktigt stora kyrkor. Den är byggd i sten med putsad fasad. Medeltidsinfluenser finns här med "igenmurad glugg", strävpelare och "renässans"-gavlar.
• Norrfors kyrka ( Ångermanland) är en träkyrka med spåntak och spira med lökkupol. Tornets utformning är något slankare än det kraftiga korta tornet i Kåge. Annars är svenska träkyrkor från 17-och 1800-tal influenser till kyrkorna i Norrfors och Kåge.
• Idre kyrka ( Dalarna) kan nästan sägas vara en "stenkyrka" i trä. Formerna är kantiga och ger inte samma mjuka böljande intryck som kyrkan i Kåge. Tornets avslutning är en klassicistisk tornhuv i tre avsatser och där på samma manierade avslutning med både kyrktupp, klot och kors. På klotet och i många andra sammanhang återfinner vi gyllene reliefer t ex månen.
• Staffanskyrkan i Gävle ( Gästrikland) är Nordenskjölds andra stora kyrka. Den invigdes 1932 och är en stor stenkyrka med sidoställt torn, högt skepp med s k säteritak och igenfyllda gluggar. Interiören uppvisar en stor iscensatt medeltidskyrka med stjärnvalv, pelare och stora ljusa fönster och vitkalkat tak.
• Krokstrands kyrka ( Bohuslän) är stramt enkel med klassistiska detaljer såsom säteritak och mäktigt hög spira. Spiran erinrar om barockens känsla för överdrifter t ex den höga spiran i Mora kyrka. Jean de la Vallee är en ansedd arkitekt från svenskt 1600-tal och kan ha varit en viktig influens för Nordenskjöld.
• Koster kyrka ( Bohuslän) är en enkel vit träkyrka med högt torn.
• Havsstenssunds kyrka ( Bohuslän) har viss släktskap med Nilivaara med tanke på den röda träfasaden och delvis fristående torn. Men där Nilivaaras klockstapel troligtvis inte ritats av Nordenskjölds så inger Havsstenssunds klockstapel mer intryck av medeltida stenkastal. Själva kyrkobyggnaden ger ett yngre intryck med sin enkla röda träfasad.
• Nossebro kyrka ( Västergötland) är den enklaste av Nordenskjölds kyrka men ändock byggd i sten. Tornet och dess spira är förhållandevis enkelt och fasaden är i ljus puts och helt i avsaknad av dekor. Så här nära funktionalismen är inte Nordenskjöld i någon av de andra kyrkorna.
• Djurhults kapell ( Västergötland) har en mycket enkel utformning men enligt Nordenskjölds maner en mycket hög och smal spetsig tornspira. Inspirationen torde vara de många vitmålade enkla träkyrkor som byggts i Sverige under flera sekler från 1600-talet och framåt.
• Skavböke kapell ( Halland) är en mindre variant av stenkyrka i trä med undantag för den praktfulla lökkupolen. I övrigt präglas kyrkan av stram enkelhet och har liksom fler av Nordenskjölds kyrkor, sidoställt torn.
• Älmhults kyrka ( Småland ) är den tredje riktigt stora kyrkan som Nordenskjöld ritade och uppvisar många likheter med de båda andra kyrkorna. Men medan kyrkorna i Skellefteå och Gävle har sidoställt torn har Älmhults kyrka en mer traditionell planlösning. Fasaden är i sten, det finns "iscensatt åldrande" i form av igenmurade gluggar och interiören har både stjärnvalv, sidogångar, altarskåp och barockpredikstol.
• Näsby kyrka i Kristianstad ( Skåne) har byggts om rejält och har inte riktigt sin ursprungliga interiör kvar. Utsidan visar en stenkyrka med fristående torn och enkel putsad fasad.
• Sibbhults kapell ( SKåne) är en liten enkel träkyrka med annorlunda torn. Dock har vi inte Nordenskjölds traditionellt överdimensionerade spira men ändå en annorlunda avslutning på tornet.

Sammanfattningsvis finns det intressanta iakttagelser runt Nordenskjölds kyrkor och som jag behandlat relativt ingående i mina akademiska arbeten: Staffanskyrkan i Gävle ( B-uppsats vid Stockholms universitet), Tre kyrkor av Knut Nordenskjöld ( C-uppsats vid Uppsala Universitet) samt Knut Nordenskjölds sakrala arkitektur ( Magisteruppsats vid Uppsala universitet).
Jag är inte någon anhängare av biografier då jag hellre vill låta en arkitekts arbeten föra talan men om någon förtjänar en biografi så är det Knut Nordenskjöld. Han har lämnat efter sig en rad arbeten och av den korrespondens jag kunnat studera, bl a vid församlingshemmet i Skellefteå och S:t Olovs församling, får jag intrycket av en ödmjuk och mycket noggrann arkitekt som respekterade sitt uppdrag och hade ett oerhört sinne för detaljer. Inte bara ritade han kyrkobyggnaderna utan inventarier bär hans signum in i minsta detalj. Han ritade dörrhandtag, ljushållare, lampetter och t o m nattvardssilver.