Lite funderingar om restaureringar

Jag får väl utveckla mina idéer lite mer men skriver här ned denna anteckning om just restaureringar. Det berördes i min lilla artikel om 1900-1910 och blev en utvikning möjligtvis. Restaureringar av kyrkor talar vi väl om från 1800-talet och framåt. Visst byggdes kyrkor om tidigare men de vi kan se i svenska kyrkor handlar om tillbyggnader av t ex kor eller gravkor ( 15-1700-tal) som kompletterade exempelvis medeltida tempel.
På 1800-talet började befolkningen växa kraftigt och i kombination med ökade läskunskaper och kristendomsundervisning krävdes också större kyrkor. Vita stenkyrkor av ansenlig storlek med dito stora fönster och enkel spartansk inredning blev ett slags standard. Många är dessa vita stora kyrkor som bär vittnesbörd om denna tidsperiod och som under perioder kritiserats för att vara själlösa och kalla. Vi är väl i alla fall en inte alltför liten skala som hört begreppet "Tegnérlada". De som inte hade råd att riva och bygga nytt fick förmodligen försöka bygga om den gamla medeltidskyrkan vilket vi kan se spår av i form av stora fönster trots att kyrkans murar är gamla. Trönö gamla kyrka har sådana stora fönster liksom många andra medeltidskyrkor. Synd kan man kanske tycka men kyrkorna finns kvar i alla fall och Trönö gamla kyrka skulle snart bli för liten och en ny kyrka byggas. Trönö nya kyrka byggdesdock senare och i helt annan stil än den nyantika. 1800-talets restaureringsideologier var tillbakablickande och i synnerhet den nygotiska romantiserade om medeltiden medan nyantiken sökte det antika, stilrena idealet och, egentligen, ett byggnadsideal som är profant snarare än religiöst. Grekerna var ju aldrig kristna så deras stil och arkitekturelement har egentligen inget religiöst/kristet ursprung. Den senare nygotiska perioden, i svensk arkitektur, emanerar från medeltidens gotik I båda fallen, nygotik och nyantik, var det framförallt nybyggnationerna som präglades av detta och i förekommande fall var också rådande ideal för restaureringar. Det var nybyggnationerna som styrde restaureringarna, som jag ser det, men detta är inte fallet med det kyrkobyggande som kom att prägla 1920-talet och framåt. Efter ett decennium med några intressanta utflykter i nationalromantik och jugend kom sedan funktinalismen att prägla det profana byggandet men så är icke fallet med den sakrala arkitekturen. Den kom istället att styras av de rön som gjordes när gamla kyrkor restaurerades. En rad gamla ödekyrkor dokumenterades och så småningom blev de också restauererade på ett sätt som bevarade byggnaden i det skick man fann den men där bevarande insatser gjordes för att kunna visa upp kyrkan i bra skick och också att kyrkan skulle återföras till församlingen som kyrklokal. Detta innebar t ex att de gamla ödekyrkorna i Oviken, Trönö, Balingsta togs i bruk. De nybyggda 1800-talskyrkorna fick tyvärr förfalla men någonstans på vägen lyckades man rädda Trönö och Ovikens nya kyrkor. Balingsta nya kyrka revs på 1930-talet och visar att just 1800-talets arkitektur inte ingick i den nya synen på vad som ansågs värt att bevara. Närheten i tid har förmodligen varit en viktig faktor vilket också har visat sig senare när man uttalat sig föraktfullt om 1920-talets kyrkor . Dessa kyrkor är inte värda att kommentera, med undantag för arkitekturhistorikern Göran Lindahl i hans briljanta bok Högkyrkligt, lågkyrkligt och frikyrkligt.