Knut Nordenskjölds kyrktorn

Arkitekten Knut Nordenskjöld var en mycket mångsidig arkitekt och jag frapperas av hur många projekt han genomförde under sin levnadsbana. Förutom att 15 kyrkor uppfördes enligt hans ritningar, ansvarade han också för restaurering av ett fyrtiotal kyrkor exempelvis Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm samt kyrkorna i Umeå, Söderhamn, Överklinten, Tanums och domkyrkan i Luleå. Jag har i mina vetenskapliga uppsatser tagit upp hans erfarenheter som restaureringsarkitekt och hur detta kan ha påverkat honom som arkitekt. Han har ju ofta en klassicistisk sparsmakad exteriör med inslag av ombyggd medeltidskyrka vilket jag tagit upp tidigare här i bloggen. Det jag inte tagit upp är Nordenskjölds kyrktorn. Här tycks han leva ut lite mer kreativitet och det sparsmakade är inte alltid det som slår en vid betraktandet av Nordenskjölds kyrkotorn.
I Staffanskyrkan i Gävle har Nordenskjöld inledningsvis placerat ett förhållandevis slankt torn vid ena långhussidan, vilket är en företeelse från 1800-talets andra hälft och framåt.






Staffanskyrkan i Gävle från 1932.
Tornet är sidoställt och dess spira har
fantasifull utformning på ett helt annat sätt än kyrkan i övrigt!



En närmare titt på själva tornspiran visar en mängd detaljer och hur dess storlek är något
överdimensionerad jämfört med själva tornkroppen.
Övergången mellan tornkropp och spira/tornavslutning markeras med en klassicistisk tandsnittslist vilket var vanligt i 1800-talets nyantika kyrkor. Sedan följer en 1800-talsinspirerad lanternin med dubbla kolonner och lekfull förgylld ormanentik. Därefter följer en kupolliknande överbyggnad som kröns av klot, stjärna, kors och kyrktupp. Nordenskjöld nöjde sig inte med kyrkkors eller tupp utan han avslutade tornet med båda dessa inslag samt klot och stjärna.






Andra mäktiga torn från Nordenskjölds kyrkor är Norrfors kyrka i Ångermanland ( 1923 ) som har en egendomlig övergång mellan tornkropp och den spånbeklädda lökkupolen. Den liknar en läktare eller varför inte en klockstapels krön? Arrangemanget med det gallerförsedda krönet med spånklädd lökkupol och spira har stora likheter med de norrländska klockstaplarna t ex Ljusdal och Delsbo.











Lökkupol återfinner vi också i Skavböke enkla lilla klassicistiska tempel i Halland ( 1927)men där tornet är kraftigt och överdimensionerat främst vad avser tornets kröning:
Liksom i Staffanskyrkan i Gävle återfinns både klot, kors, kyrktupp och spira som en intressant och något lekfull detalj i den annars så stilrena och enkla kyrkan. Det är som om Nordenskjölds kyrkor lever "två liv". En stram allvarlig kyrkkropp där långhus och torn ofta har putsad fasad eller en enklare av trä . Tornets kropp är ofta underordnad den överdimensionerade och lekfullt utformade spiran/tornhuven på ett sätt som ger kyrkorna ett motsägelsefullt intryck. Det allvarliga jordnära möter det himmelska hänförande?





En mäktig stor och hög spira återfinns i Älmhults stora stentempel från 1930. En klassicistisk
lanternin från 1800-talets formförråd följs av en enkel tornhuv och därefter en hög smal spira. Såväl kors som kyrktupp kröner den manieristiskt utformade spiran.

( manieristisk är ett uttryck för överdrift. Manierad innebär rörelser med inslag av överdrifter och detta kom också till uttryck inom barockens arkitektur där arkitekter med uppfinningsrikedom hittade uttryck för alltmer extrema uttänjda former)

Just tornen och deras avslutning gör Nordenskjölds kyrkor iögonfallande på ett helt annat sätt än om de haft traditionella avslutningar. Nordenskjölds kyrkoarkitektur lånade drag från äldre tider men han sammanfogade dessa detaljer på ett nytt sätt vilket också gör kyrkorna omöjliga att förväxla med äldre tiders kyrkor. Kyrkorna är igenkänningsbara vad gäller äldre detaljer men det är något som inte stämmer med en gammal kyrka och därav moderniteten. Det syns att det är en gammal kyrka trots de klassicistiska dragen och medeltidsinpirerad interiör. Att Nordenskjöld var restaureringsarkitekt syns väl då han har ett stort förråd av former och detaljer att ösa ur. Han öste som allra mest när han ritade tornet till sina kyrkor.