Historism ack så förhatligt?

Historism är en term som jag använt i mina egna arkitekturstudier och i samband med den arkitektur som omfattar 1920-talet och fram till småkyrkornas framväxt någon gång i mitten av 1950-talet. Termen ska återspegla ett sätt att blicka tillbaka på den arkitektur som präglat svenskt kyrkobyggande. Svenskt kyrkobyggande omfattar åren 1000 och framåt. Den äldsta kyrkan är såvitt framgår av forskningen, Dalby kyrka i Skåne. De äldsta delarna lär ska härröra från 1060 och därmed blir kyrkan den äldsta i Sverige. Lunds domkyrka anses ha murdelar från 1080. Den romanska perioden anses vara den som inledde svensk kyrkoarkitektur i så motto att vi har rester från denna period. Sedan utgör svensk kyrkoarkitektur en odyssee genom gotik, renässans, barock ( som ibland benämns karolinsk arkitektur), rokoko, gustaviansk, nyantiken, nygotik, nationalromantik, jugend och så kommer vi fram till 1920-tal och den eklektiska eller historiska stilen s k historism. Men vad var nygotik om inte återblickande? Eller nyantiken med sina klassiska referenser? Renässans betecknar antikens återfödande och barocken har också klassicerande element som återför till klassisk grekisk konst men på ett delvis annorlunda sätt än renässans. Men det är just denna period från 1920-talet som fått nedvärderande omdömen och ännu 2008 inte heller fått något erkännande i efterhand såsom exempelvis vad gäller nygotiken? Göran Lindahl var redan på 1950-talet orolig över nygotiken och de sönderrestaurerade kyrkorna från denna tid men nu verkar samma sak vara gällande för 1920-talets kyrkoarkitektur. Dock finns inte intresset och ekonomiska medel för att lika hårdhänt restaurera kyrkorna från den perioden. Däremot är intresset mycket svalt för de här kyrkorna som är relativt många och i flera fall både monumentala och kraftfulla i sin framtoning. Jag tänker lyfta fram dessa kyrkor och deras skapare. Knut Nordenskjöld är nu "förevigad" i mina uppsatser men det återstår att skriva om Sigfrid Ericson som delvis ritade nationalromantiska kyrkor i exempelvis Masthuggskyrkan i Göteborg men exempelvis kyrkan i Skene visar på delvis andra influenser. Vi har Kjell Wretling, Otar Hökerberg, Bror Almqvist ( som också förekommer i akademiska uppsatser ), Fredrik Falkenberg ( som avhandlats i C-uppsats) , G A Falk som ritade S:t Olovs kyrka tillsammans med Knut Nordenskjöld, Torben Grut och några andra namn som dyker upp senare t ex Kjell Westin som ritade en stor och praktfull kyrka på landsorten i Västerbotten, Kågedalen. Till den återkommer jag också!
Vad är det som gör historism från nämnda period så förhatligt? Är det svensk tradition att inte uppskatta historien? Är det antipati gentemot kyrkliga företeelser? Eller är det helt enkelt en snobbig attityd mot något som etablissemanget har bestämt sig för att ogilla? I Sverige ska vi upphöja funktionalismen till skönhetsnorm och därmed basta. I sann förmyndaranda ska vi uppmanas att enbart ge våra uppskattande ord och sidor i litteraturen till funktionalismen. Men historieskrivningen ska väl inte enbart handla om den goda smaken ( om nu till vissa delar torftig funkis ska anses vara god smak) utan om sanningen? Det byggdes några hundra kyrkor på 1900-talet men de nämns ytterst sällan och vi kan enbart återfinna namn som Markelius, Åhren, Tengbom ( trots att han ritade kyrkor) och Celsing. De tidigare nämnda kyrkoarkitekterna förtjänar inga omdömen eller ens rader i konstböckerna och nämns knappt. De som vill ge dessa namn ett välförtjänt omdöme eller rader får inte nådiga nicken i dagens politiskt korrekta forskarklimat.
Det som gör 1920-talets ( och framåt) historismens intressant att reflektera över är hur restaureringsideologiernas inriktning på 1900-talet återspeglas i de kyrkor som uppfördes under den perioden. Man sätter samman olika inslag i kyrkan på ett sätt som ska ge intryck av en äldre restaurerad kyrka men ibland på ett motsägelsefullt sätt som rent antikvariskt inte följer tidsplanen. Men en äldre medeltida kyrka som restaurerats och byggts till kan ha byggnadskroppar och gravkor placerade så att man kan följa om -och tillbyggnaden. I Nordenskjölds kyrkor kan vi ibland se hur han låtit slå valven olika för att visa på denna "ombyggnad". Liksom i svensk kyrkobyggnadshistoria från medeltiden så blev exempelvis stjärnvalven alltmer invecklade och utarbetade och det kan man se i en gammal kyrka exempelvis i ett tillbyggt kor. Så är också fallet i Staffanskyrkan i Gävle som har mer invecklat stjärnvalvsmönster i koret. En av utbyggnaderna på kyrkan ser ut som gravkor men är inget gravkor utan exempelvis sakristia.
Vad menar jag med motsägelsefullt? Om man studerar de igenmurade gluggar som Nordenskjöld placerat ut på kyrkans exteriör så kan dessa vara placerade exempelvis på ett "gravkor i renässans". I en autentisk miljö kan vi hitta sådana gluggar i ett kor eller på ett långhus men i själva långhuskroppen och inte på koret. Denna bristande autencitet i Nordenskjölds kyrkan kan förmodligen tolkas på flera sätt men kan vara ett sätt att fritt använda det gamla och innehållsrika "skafferi" som svensk kyrkoarkitektur utgör med alla de detaljer som genom åren har passerat revy i kyrkornas formspråk. Det finns en ambition att spegla den gamla kyrkan "den tusenåriga kyrkan" som Nordenskjöld själv skrev i en minnesskrift i samband med invigningen av kyrkan i Skellefteå, S:t Olovs kyrka, men på ett friare sätt och mer självständigt än tidigare historiskt återblickande stilar.