Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....

Knut Nordenskjölds kyrktorn

Arkitekten Knut Nordenskjöld var en mycket mångsidig arkitekt och jag frapperas av hur många projekt han genomförde under sin levnadsbana. Förutom att 15 kyrkor uppfördes enligt hans ritningar, ansvarade han också för restaurering av ett fyrtiotal kyrkor exempelvis Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm samt kyrkorna i Umeå, Söderhamn, Överklinten, Tanums och domkyrkan i Luleå. Jag har i mina vetenskapliga uppsatser tagit upp hans erfarenheter som restaureringsarkitekt och hur detta kan ha påverkat honom som arkitekt. Han har ju ofta en klassicistisk sparsmakad exteriör med inslag av ombyggd medeltidskyrka vilket jag tagit upp tidigare här i bloggen. Det jag inte tagit upp är Nordenskjölds kyrktorn. Här tycks han leva ut lite mer kreativitet och det sparsmakade är inte alltid det som slår en vid betraktandet av Nordenskjölds kyrkotorn.
I Staffanskyrkan i Gävle har Nordenskjöld inledningsvis placerat ett förhållandevis slankt torn vid ena långhussidan, vilket är en företeelse från 1800-talets andra hälft och framåt.






Staffanskyrkan i Gävle från 1932.
Tornet är sidoställt och dess spira har
fantasifull utformning på ett helt annat sätt än kyrkan i övrigt!



En närmare titt på själva tornspiran visar en mängd detaljer och hur dess storlek är något
överdimensionerad jämfört med själva tornkroppen.
Övergången mellan tornkropp och spira/tornavslutning markeras med en klassicistisk tandsnittslist vilket var vanligt i 1800-talets nyantika kyrkor. Sedan följer en 1800-talsinspirerad lanternin med dubbla kolonner och lekfull förgylld ormanentik. Därefter följer en kupolliknande överbyggnad som kröns av klot, stjärna, kors och kyrktupp. Nordenskjöld nöjde sig inte med kyrkkors eller tupp utan han avslutade tornet med båda dessa inslag samt klot och stjärna.






Andra mäktiga torn från Nordenskjölds kyrkor är Norrfors kyrka i Ångermanland ( 1923 ) som har en egendomlig övergång mellan tornkropp och den spånbeklädda lökkupolen. Den liknar en läktare eller varför inte en klockstapels krön? Arrangemanget med det gallerförsedda krönet med spånklädd lökkupol och spira har stora likheter med de norrländska klockstaplarna t ex Ljusdal och Delsbo.











Lökkupol återfinner vi också i Skavböke enkla lilla klassicistiska tempel i Halland ( 1927)men där tornet är kraftigt och överdimensionerat främst vad avser tornets kröning:
Liksom i Staffanskyrkan i Gävle återfinns både klot, kors, kyrktupp och spira som en intressant och något lekfull detalj i den annars så stilrena och enkla kyrkan. Det är som om Nordenskjölds kyrkor lever "två liv". En stram allvarlig kyrkkropp där långhus och torn ofta har putsad fasad eller en enklare av trä . Tornets kropp är ofta underordnad den överdimensionerade och lekfullt utformade spiran/tornhuven på ett sätt som ger kyrkorna ett motsägelsefullt intryck. Det allvarliga jordnära möter det himmelska hänförande?





En mäktig stor och hög spira återfinns i Älmhults stora stentempel från 1930. En klassicistisk
lanternin från 1800-talets formförråd följs av en enkel tornhuv och därefter en hög smal spira. Såväl kors som kyrktupp kröner den manieristiskt utformade spiran.

( manieristisk är ett uttryck för överdrift. Manierad innebär rörelser med inslag av överdrifter och detta kom också till uttryck inom barockens arkitektur där arkitekter med uppfinningsrikedom hittade uttryck för alltmer extrema uttänjda former)

Just tornen och deras avslutning gör Nordenskjölds kyrkor iögonfallande på ett helt annat sätt än om de haft traditionella avslutningar. Nordenskjölds kyrkoarkitektur lånade drag från äldre tider men han sammanfogade dessa detaljer på ett nytt sätt vilket också gör kyrkorna omöjliga att förväxla med äldre tiders kyrkor. Kyrkorna är igenkänningsbara vad gäller äldre detaljer men det är något som inte stämmer med en gammal kyrka och därav moderniteten. Det syns att det är en gammal kyrka trots de klassicistiska dragen och medeltidsinpirerad interiör. Att Nordenskjöld var restaureringsarkitekt syns väl då han har ett stort förråd av former och detaljer att ösa ur. Han öste som allra mest när han ritade tornet till sina kyrkor.

Trångsynthet?

Jag har, av många olika skäl, fastnat för den period som infaller 1920-50 i svensk arkitekturhistoria. Inledningsvis härrör detta intresse från de upptäckter jag tidigt gjorde när jag åkte runt i Sverige och tittade på kyrkor. Visserligen kunde jag härröra byggdatum från en inskription och också en lokalt författad turistbroschyr om kyrkan men ville jag närmare granska t ex arkitekten eller andra kyrkor från samma tidsperiod var det omöjligt att hitta något som skrivits i frågan. Självfallet berodde det inte på min oförmåga att söka böcker utan anledningen var och är fortfarande att ytterst lite skrivits om perioden 1920-1950. Jag har visserligen nämnt Göran Lindahl som skrivit om kyrkor från tiden 1800 fram till 1950. Utan några som helst nedsättande ord skriver han om den annars så utfrysta tidsperioden. Själv har jag skrivit tre uppsatser om arkitekten Knut Nordenskjöld och det finns också numera C-uppsatser om Fredrik Falkenberg och Bror Almqvist. En doktorsavhandling om John Åkerlund presenterades för några år sedan. Men i övrigt har få arbeten om denna period skrivits och i de etablerade konstvetenskapliga verken om arkitekturhistoria finns inte denna period presenterad i någon större utsträckning. Den intressanta arkitekturen under denna period vill konstvetenskapen och arkitekturhistorikerna förlägga till den profana delen och framförallt det som benämns funktionalism, funkis. För en allsidig och mera korrekt, i mina ögon, borde dock även annat än funktionalismen tas upp för den var inte allenarådande. I synnerhet kyrkorna som byggdes var tillbakablickande och att vifta bort detta med att "de mer begåvade arkitekerna" var upptagna med att bygga bostäder och offentliga byggnader av annan karaktär tycker jag inte är godtagbart i en historieskrivning.

Lite funderingar om restaureringar

Jag får väl utveckla mina idéer lite mer men skriver här ned denna anteckning om just restaureringar. Det berördes i min lilla artikel om 1900-1910 och blev en utvikning möjligtvis. Restaureringar av kyrkor talar vi väl om från 1800-talet och framåt. Visst byggdes kyrkor om tidigare men de vi kan se i svenska kyrkor handlar om tillbyggnader av t ex kor eller gravkor ( 15-1700-tal) som kompletterade exempelvis medeltida tempel.
På 1800-talet började befolkningen växa kraftigt och i kombination med ökade läskunskaper och kristendomsundervisning krävdes också större kyrkor. Vita stenkyrkor av ansenlig storlek med dito stora fönster och enkel spartansk inredning blev ett slags standard. Många är dessa vita stora kyrkor som bär vittnesbörd om denna tidsperiod och som under perioder kritiserats för att vara själlösa och kalla. Vi är väl i alla fall en inte alltför liten skala som hört begreppet "Tegnérlada". De som inte hade råd att riva och bygga nytt fick förmodligen försöka bygga om den gamla medeltidskyrkan vilket vi kan se spår av i form av stora fönster trots att kyrkans murar är gamla. Trönö gamla kyrka har sådana stora fönster liksom många andra medeltidskyrkor. Synd kan man kanske tycka men kyrkorna finns kvar i alla fall och Trönö gamla kyrka skulle snart bli för liten och en ny kyrka byggas. Trönö nya kyrka byggdesdock senare och i helt annan stil än den nyantika. 1800-talets restaureringsideologier var tillbakablickande och i synnerhet den nygotiska romantiserade om medeltiden medan nyantiken sökte det antika, stilrena idealet och, egentligen, ett byggnadsideal som är profant snarare än religiöst. Grekerna var ju aldrig kristna så deras stil och arkitekturelement har egentligen inget religiöst/kristet ursprung. Den senare nygotiska perioden, i svensk arkitektur, emanerar från medeltidens gotik I båda fallen, nygotik och nyantik, var det framförallt nybyggnationerna som präglades av detta och i förekommande fall var också rådande ideal för restaureringar. Det var nybyggnationerna som styrde restaureringarna, som jag ser det, men detta är inte fallet med det kyrkobyggande som kom att prägla 1920-talet och framåt. Efter ett decennium med några intressanta utflykter i nationalromantik och jugend kom sedan funktinalismen att prägla det profana byggandet men så är icke fallet med den sakrala arkitekturen. Den kom istället att styras av de rön som gjordes när gamla kyrkor restaurerades. En rad gamla ödekyrkor dokumenterades och så småningom blev de också restauererade på ett sätt som bevarade byggnaden i det skick man fann den men där bevarande insatser gjordes för att kunna visa upp kyrkan i bra skick och också att kyrkan skulle återföras till församlingen som kyrklokal. Detta innebar t ex att de gamla ödekyrkorna i Oviken, Trönö, Balingsta togs i bruk. De nybyggda 1800-talskyrkorna fick tyvärr förfalla men någonstans på vägen lyckades man rädda Trönö och Ovikens nya kyrkor. Balingsta nya kyrka revs på 1930-talet och visar att just 1800-talets arkitektur inte ingick i den nya synen på vad som ansågs värt att bevara. Närheten i tid har förmodligen varit en viktig faktor vilket också har visat sig senare när man uttalat sig föraktfullt om 1920-talets kyrkor . Dessa kyrkor är inte värda att kommentera, med undantag för arkitekturhistorikern Göran Lindahl i hans briljanta bok Högkyrkligt, lågkyrkligt och frikyrkligt.

Kyrkoarkitektur 1900-1910

Det här decenniet känns som en vattenspridare i svensk kyrkoarkitektur. Vi återfinner en hel del kyrkor med solklar prägel av 1890-talets nygotiska arkitektur. Den nya kyrkan i Oviken, Jämtland, är från 1905 och ritades av Gustaf Hermansson som också ritade kyrkorna i Sundsvall ( 1899) och Holm, Medelpad (1904). Invigningsåren är nämnda årtal men ritningarna kan härröra från sent 1800-tal. Ofta kunde byggprocesser dra ut på tiden genom beslutsgång m m. Det finns ett antal kyrkor i Sverige med nygotisk 1800-talsprägel men som byggdes och slutfördes de första åren in på det nya sekel. Detta sekel var ett oroligt sekel då kritik växte fram mot det etablerade sättet att se på äldre kyrkoarkitektur och hur äldre kyrkor skulle bevaras på ett annat sätt än hittills. När denna syn blev mer etablerad kom just nygotiken att representera det som var förhatligt med just 1800-talets romantiska medeltidssyn.
Det känns som om något riktigt nytt och spännande började hända vid året 1910 och framåt. Under kommande 10 år skulle några riktigt intressanta, monumentala och konstnärligt högt stående kyrkor uppföras bl a Masthuggskyrkan i Göteborg, Engelbrektsskyrkan i Stockholm och Saltsjöbadens kyrka . En tämligen ovanlig jugendkyrka i Jät, Småland kom också att bli färdig lagom till 1910.
Men fram till 1910 verkar kyrkobyggandet ha en form av "uppsamlingsheat" och där föga märks av den rasande debatten och att en ny syn på kyrkorestaureringar växte fram. Vad har då detta med nya kyrkor att göra? Mycket!!!! KOmmer vi in på den historiskt orienterade kyrkoarkitektur som kom att dominera fr o m 1920-talet så har vi fått ett förhållande där nya kyrkor och dess arkitektur styrs av de rön som framkommit vid restaurering och dokumentation av äldre tiders kyrkor. Jämför vi t ex med de nyantika kyrkorna så kan man få en känsla av att de nya vita antikiserande kyrkorna med sina stora fönster också fick påverkan på gamla kyrkor. Där man inte hade råd att riva kyrkor och bygga nytt, slog man upp äldre fönster för att få mer ljusinsläpp och man kalkade över målningar från medeltiden. Detta visar, anser jag, att då styrdes restaureringsideologi av rådande smak vad gällde nybyggnation. När sedan medeltidsromantiken strömmade in över arkitekturen så fick vi stora nygotiska kyrkor som skulle efterapa de gamla katedralerna. Restaureringsideologin tycks ha följt efter i det avseendet. Tittar vi däremot på kyrkor från 1920-talet och framåt så återfinner vi nya kyrkor som byggs för att efterlikna äldre restaurerade kyrkor som också restaurerats enligt det nya konserverande ideal som bl a Sigurd Curman kom att bli så viktig för.
Det sistnämnda handlade inte helt om 1900-1910 men på en blogg får jag väl antagligen vara lite ostrukturerad....

Om mitt stora intresse för kyrkor

Inte alltid kommer jag att skriva en massa artiklar från mitt läsande och vetande om kyrkor. Under mer än 30 år har jag studerat kyrkor, framförallt svenska. Mina föräldrar har väntat otaliga gånger utanför kyrkor medan jag och brorsan sprungit uppför grusade gångar eller kyrktrappor lika många gånger. Jag antar att kyrkan i Söderhamn var den första kyrkan eftersom brorsan döptes där. Själv döptes jag i prästgården i Hamrånge och minns inte något eventuellt besök. Våra sommarresor företogs mestadels i Sverige och ofta stannade vi till vid kyrkor och tittade in. Så småningom började vi också köpa vykort på kyrkorna och det har växt till en ansenlig samling vykort. Närmare 2000 kyrkor av de 3500 som lär finnas, har vi besökt under årens lopp. När jag så småningom började systematisera mitt kunnande kom också glädjen i att läsa ännu mer om kyrkor. Men inte förrän på 90-talet blev det akademiska studier om kyrkor och så småningom en magisterexamen i konstvetenskap med arkitekten Knut Nordenskjöld som ämnesval. Varför Nordenskjöld? Kyrkobesöken blev alltmer av katalogiserande: årtal, byggnadsmaterial, stil och självfallet arkitekt. Arkitekten Knut Nordenskjöld dök upp några gånger men jag kunde inte läsa en enda rad om honom i konstböckerna. När jag så småningom inledde konststudierna blev han mitt självklara ämnesval. Tyvärr får inte Knut och jag följas åt till en högre akademisk examen men jag tänker skriva en del om Nordenskjöld här på min blogg. Ingen har uppmärksammat honom tidigare och han är helt enkelt min!!!!

Iscensatt åldrande

När jag började studera Knut Nordenskjölds kyrkor så blev jag varse termen "iscensatt åldrande". Jag skulle ta foton i Staffanskyrkan och så träffade jag en mycket trevlig kyrkvaktmästare och han frågade mig om en märklig glugg han hade sett. Den verkade inte ha någon praktisk funktion och den var underligt placerad, enligt honom. Vid förfrågan så hade inte heller någon expert kunnat ange varifrån gluggen kom och vad den stod för. Jag minns att jag tillsammans spekulerade med honom om att det skulle likna en medeltidsglugg och att det troligtvis var en dekorativ detalj. Detta tog jag också upp i uppsatsen och blev då varse att jag borde läsa Johan Mårtelius bok "Att göra arkitekturen historisk". Där tar han upp termen iscensatt åldrande där man ger en ny byggnad ett slags "ärr", eller "patina" för att den ska ge intryck av att vara äldre. Alla vet i och för sig hur gammal byggnaden är men det blir ett slags symbolisk referens till äldre arkitektur. I några av Knut Nordenskjölds kyrkor finns sådana gluggar som ser ut som igenmurade fönster. Det kan man hitta på en kyrka med medeltida anor och där man byggt om eller till byggnaden och satt nya fönster. Det äldre mindre fönstret har då murats igen och resterna kan vi ibland se på gamla kyrkor.



Till vänster syns en liten glugg och den illustrerar "iscensatt åldrande" Gluggen fyller ingen praktiskt funktion och den är placerad lite asymmetriskt för att förmodligen öka autenciteten i detaljen. Den här bilden föreställer just Staffanskyrkan men sådana här detaljer återfinns också i både Skellefteå , S:t Olovs kyrka och Älmhults kyrka.