Arkitekturhistoria

Det råder ingen tvekan om att jag är starkt kritisk mot den svenska arkitekturforskningen och dess inriktning. För några år sedan fick jag, på förfrågan, kommentaren att "svenska kyrkor är lite för smalt ämne" för att vara värd någon form av uppskattning eller forskning. Nej, varför ska man lägga ned möda på att kartlägga, analysera och föra fram en tusenårig kulturskatt bestående av dryga 3000 kyrkobyggnader när vi har några tusen plåtskjul i korrugerad plåt från svensk industriarkitektur anno senare hälften av 1900-talet? Den forskning som företagits vad gäller svensk sakral arkitektur följer ofta den mall som Riksantikvarieämbetets projekt Svenska kyrkor och som följer ett närmare 100 år arbetssätt. Många av de avhandlingar som skrivits är 95 % kartläggning av gamla kyrkprotokoll och bakgrunden till kyrkornas byggande och därefter några % egna reflektioner och slutsatser. Ett förakt för s k självsyn finns någonstans i bakgrunden och tyvärr tror jag också att detta förakt har kvävt intresset för ett stort och intressant forskningsområde. Nåväl, jag tänker göra mitt bästa för att presentera denna stora kulturskatt på mitt sätt. Valen jag gör är helt mina egna och kyrkor som forskare knappt kan stava till namnen på ska få sina ord och minuter i min blogg!!

Tema Auguste Perret

En oerhört intressant kyrka av senare datum än Le Raincy ritades av Auguste Perret och uppfördes i Le Havre på 1950-talet. Förstört under andra världskriget reste sig ett nytt Le Havre som Fågeln Fenix ur askan och är idag en stor modern stad vid den franska nordkusten. Oskar Niemeyer var med om att rita den nya staden MEN kyrkan St Joseph bär Auguste Perrets signatur. Med fyren som förebild ritades en osannolik skapelse som invändigt flödar i lila glas och tycks höja sig högt mot himlen. Tyvärr har jag inga egna bilder då jag besökte kyrkan för 20 år sedan, utan kamera och ingen vykortsförsäljning. Jag lånar länkar från Google och lägger in ett par riktigt representativa bilder för denna märkliga kyrka. Ytterst sällan ser vi en bild med Perrets arkitektur i litteratur om konst och arkitektur och det är inte första gången denna inskränkta inställning skådas hos de som har fräckheten att kalla sig experter och forskare. Men varför ska jag bli förvånad?

Notre Dame le Raincy

I en liten charmig förort till Paris ligger en liten betongkyrka som jag betraktar som en riktig pärla i arkitekturhistoriska sammanhang. Den byggdes på 1920-talet och arkitektens namn är Auguste Perret som också ritat en enastående vacker kyrka i Le Havre med fyrens formspråk som ideal. Le Raincy däremot har de traditionella former vi förknippar med kyrkan dvs ett högt torn med spetsig spira och ett långhus, skepp. Sedan följer däremot detaljer och utföranden som föga kan förväntas av en kyrkobyggnad. Den dagen jag besökte Le Raincy var vädergudarna nådiga och jag förmodar att vädergudar är nådiga mot de flesta som inte bor i Sverige och södra NOrrland. Den julidag jag med spänd förväntan skulle besöka Le Raincy lyste solen och när vi passerade kyrkan, som ligger inklämd mellan affärshus och bostäder, stod portarna öppna och ett eldorado av glödande färger mötte mina ögon. Det var så andlöst vackert! Jag blev faktiskt euforisk och vi kunde inte fort nog hitta en parkeringsplats. T o m halvsprang jag till kyrkan och lyckades knappast fånga den skönhet som kyrkan besitter. Sträv obehandlad betong kontrasterar livfullt mot glödande glasmålningar som genom sin verkan nästan upplöser väggarnas konstruktion och förlänar kyrkan en gotisk resning trots kyrkans relativa litenhet i storlek.

Kyrkans yttre är, för den oinvigde, en dålig förmedlare av vad som ska följa när man träder in genom portarna och på något vis lämnar jag det grå i vardagens stress och tristess och träder in i ett mondänt himmelrike.

Andra advent och bloggen återuppstår till de döda!!

Jag tänker börja blogga så smått om mitt stora intresse för arkitektur och främst då den sakrala delen av ämnet. För att hålla mig själsligt vid liv även vid sidan om jobbet så väcker jag liv i detta som får betraktas som en livlina. Vintern är, passande nog, dödens tid och det mesta dör när vintern inträder och allt blir svart/vitt/grått och dött. Därför kallar jag bloggens nytändning för inträdet till döden eftersom jag just nu befinner mig i dödens period och helvetets nionde krets ( man har väl läst sin Dante för helvete...)