Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....