Arkitekturhistoria

Det råder ingen tvekan om att jag är starkt kritisk mot den svenska arkitekturforskningen och dess inriktning. För några år sedan fick jag, på förfrågan, kommentaren att "svenska kyrkor är lite för smalt ämne" för att vara värd någon form av uppskattning eller forskning. Nej, varför ska man lägga ned möda på att kartlägga, analysera och föra fram en tusenårig kulturskatt bestående av dryga 3000 kyrkobyggnader när vi har några tusen plåtskjul i korrugerad plåt från svensk industriarkitektur anno senare hälften av 1900-talet? Den forskning som företagits vad gäller svensk sakral arkitektur följer ofta den mall som Riksantikvarieämbetets projekt Svenska kyrkor och som följer ett närmare 100 år arbetssätt. Många av de avhandlingar som skrivits är 95 % kartläggning av gamla kyrkprotokoll och bakgrunden till kyrkornas byggande och därefter några % egna reflektioner och slutsatser. Ett förakt för s k självsyn finns någonstans i bakgrunden och tyvärr tror jag också att detta förakt har kvävt intresset för ett stort och intressant forskningsområde. Nåväl, jag tänker göra mitt bästa för att presentera denna stora kulturskatt på mitt sätt. Valen jag gör är helt mina egna och kyrkor som forskare knappt kan stava till namnen på ska få sina ord och minuter i min blogg!!

Tema Auguste Perret

En oerhört intressant kyrka av senare datum än Le Raincy ritades av Auguste Perret och uppfördes i Le Havre på 1950-talet. Förstört under andra världskriget reste sig ett nytt Le Havre som Fågeln Fenix ur askan och är idag en stor modern stad vid den franska nordkusten. Oskar Niemeyer var med om att rita den nya staden MEN kyrkan St Joseph bär Auguste Perrets signatur. Med fyren som förebild ritades en osannolik skapelse som invändigt flödar i lila glas och tycks höja sig högt mot himlen. Tyvärr har jag inga egna bilder då jag besökte kyrkan för 20 år sedan, utan kamera och ingen vykortsförsäljning. Jag lånar länkar från Google och lägger in ett par riktigt representativa bilder för denna märkliga kyrka. Ytterst sällan ser vi en bild med Perrets arkitektur i litteratur om konst och arkitektur och det är inte första gången denna inskränkta inställning skådas hos de som har fräckheten att kalla sig experter och forskare. Men varför ska jag bli förvånad?

Notre Dame le Raincy

I en liten charmig förort till Paris ligger en liten betongkyrka som jag betraktar som en riktig pärla i arkitekturhistoriska sammanhang. Den byggdes på 1920-talet och arkitektens namn är Auguste Perret som också ritat en enastående vacker kyrka i Le Havre med fyrens formspråk som ideal. Le Raincy däremot har de traditionella former vi förknippar med kyrkan dvs ett högt torn med spetsig spira och ett långhus, skepp. Sedan följer däremot detaljer och utföranden som föga kan förväntas av en kyrkobyggnad. Den dagen jag besökte Le Raincy var vädergudarna nådiga och jag förmodar att vädergudar är nådiga mot de flesta som inte bor i Sverige och södra NOrrland. Den julidag jag med spänd förväntan skulle besöka Le Raincy lyste solen och när vi passerade kyrkan, som ligger inklämd mellan affärshus och bostäder, stod portarna öppna och ett eldorado av glödande färger mötte mina ögon. Det var så andlöst vackert! Jag blev faktiskt euforisk och vi kunde inte fort nog hitta en parkeringsplats. T o m halvsprang jag till kyrkan och lyckades knappast fånga den skönhet som kyrkan besitter. Sträv obehandlad betong kontrasterar livfullt mot glödande glasmålningar som genom sin verkan nästan upplöser väggarnas konstruktion och förlänar kyrkan en gotisk resning trots kyrkans relativa litenhet i storlek.

Kyrkans yttre är, för den oinvigde, en dålig förmedlare av vad som ska följa när man träder in genom portarna och på något vis lämnar jag det grå i vardagens stress och tristess och träder in i ett mondänt himmelrike.

Andra advent och bloggen återuppstår till de döda!!

Jag tänker börja blogga så smått om mitt stora intresse för arkitektur och främst då den sakrala delen av ämnet. För att hålla mig själsligt vid liv även vid sidan om jobbet så väcker jag liv i detta som får betraktas som en livlina. Vintern är, passande nog, dödens tid och det mesta dör när vintern inträder och allt blir svart/vitt/grått och dött. Därför kallar jag bloggens nytändning för inträdet till döden eftersom jag just nu befinner mig i dödens period och helvetets nionde krets ( man har väl läst sin Dante för helvete...)

Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....

Knut Nordenskjölds kyrktorn

Arkitekten Knut Nordenskjöld var en mycket mångsidig arkitekt och jag frapperas av hur många projekt han genomförde under sin levnadsbana. Förutom att 15 kyrkor uppfördes enligt hans ritningar, ansvarade han också för restaurering av ett fyrtiotal kyrkor exempelvis Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm samt kyrkorna i Umeå, Söderhamn, Överklinten, Tanums och domkyrkan i Luleå. Jag har i mina vetenskapliga uppsatser tagit upp hans erfarenheter som restaureringsarkitekt och hur detta kan ha påverkat honom som arkitekt. Han har ju ofta en klassicistisk sparsmakad exteriör med inslag av ombyggd medeltidskyrka vilket jag tagit upp tidigare här i bloggen. Det jag inte tagit upp är Nordenskjölds kyrktorn. Här tycks han leva ut lite mer kreativitet och det sparsmakade är inte alltid det som slår en vid betraktandet av Nordenskjölds kyrkotorn.
I Staffanskyrkan i Gävle har Nordenskjöld inledningsvis placerat ett förhållandevis slankt torn vid ena långhussidan, vilket är en företeelse från 1800-talets andra hälft och framåt.






Staffanskyrkan i Gävle från 1932.
Tornet är sidoställt och dess spira har
fantasifull utformning på ett helt annat sätt än kyrkan i övrigt!



En närmare titt på själva tornspiran visar en mängd detaljer och hur dess storlek är något
överdimensionerad jämfört med själva tornkroppen.
Övergången mellan tornkropp och spira/tornavslutning markeras med en klassicistisk tandsnittslist vilket var vanligt i 1800-talets nyantika kyrkor. Sedan följer en 1800-talsinspirerad lanternin med dubbla kolonner och lekfull förgylld ormanentik. Därefter följer en kupolliknande överbyggnad som kröns av klot, stjärna, kors och kyrktupp. Nordenskjöld nöjde sig inte med kyrkkors eller tupp utan han avslutade tornet med båda dessa inslag samt klot och stjärna.






Andra mäktiga torn från Nordenskjölds kyrkor är Norrfors kyrka i Ångermanland ( 1923 ) som har en egendomlig övergång mellan tornkropp och den spånbeklädda lökkupolen. Den liknar en läktare eller varför inte en klockstapels krön? Arrangemanget med det gallerförsedda krönet med spånklädd lökkupol och spira har stora likheter med de norrländska klockstaplarna t ex Ljusdal och Delsbo.











Lökkupol återfinner vi också i Skavböke enkla lilla klassicistiska tempel i Halland ( 1927)men där tornet är kraftigt och överdimensionerat främst vad avser tornets kröning:
Liksom i Staffanskyrkan i Gävle återfinns både klot, kors, kyrktupp och spira som en intressant och något lekfull detalj i den annars så stilrena och enkla kyrkan. Det är som om Nordenskjölds kyrkor lever "två liv". En stram allvarlig kyrkkropp där långhus och torn ofta har putsad fasad eller en enklare av trä . Tornets kropp är ofta underordnad den överdimensionerade och lekfullt utformade spiran/tornhuven på ett sätt som ger kyrkorna ett motsägelsefullt intryck. Det allvarliga jordnära möter det himmelska hänförande?





En mäktig stor och hög spira återfinns i Älmhults stora stentempel från 1930. En klassicistisk
lanternin från 1800-talets formförråd följs av en enkel tornhuv och därefter en hög smal spira. Såväl kors som kyrktupp kröner den manieristiskt utformade spiran.

( manieristisk är ett uttryck för överdrift. Manierad innebär rörelser med inslag av överdrifter och detta kom också till uttryck inom barockens arkitektur där arkitekter med uppfinningsrikedom hittade uttryck för alltmer extrema uttänjda former)

Just tornen och deras avslutning gör Nordenskjölds kyrkor iögonfallande på ett helt annat sätt än om de haft traditionella avslutningar. Nordenskjölds kyrkoarkitektur lånade drag från äldre tider men han sammanfogade dessa detaljer på ett nytt sätt vilket också gör kyrkorna omöjliga att förväxla med äldre tiders kyrkor. Kyrkorna är igenkänningsbara vad gäller äldre detaljer men det är något som inte stämmer med en gammal kyrka och därav moderniteten. Det syns att det är en gammal kyrka trots de klassicistiska dragen och medeltidsinpirerad interiör. Att Nordenskjöld var restaureringsarkitekt syns väl då han har ett stort förråd av former och detaljer att ösa ur. Han öste som allra mest när han ritade tornet till sina kyrkor.

Trångsynthet?

Jag har, av många olika skäl, fastnat för den period som infaller 1920-50 i svensk arkitekturhistoria. Inledningsvis härrör detta intresse från de upptäckter jag tidigt gjorde när jag åkte runt i Sverige och tittade på kyrkor. Visserligen kunde jag härröra byggdatum från en inskription och också en lokalt författad turistbroschyr om kyrkan men ville jag närmare granska t ex arkitekten eller andra kyrkor från samma tidsperiod var det omöjligt att hitta något som skrivits i frågan. Självfallet berodde det inte på min oförmåga att söka böcker utan anledningen var och är fortfarande att ytterst lite skrivits om perioden 1920-1950. Jag har visserligen nämnt Göran Lindahl som skrivit om kyrkor från tiden 1800 fram till 1950. Utan några som helst nedsättande ord skriver han om den annars så utfrysta tidsperioden. Själv har jag skrivit tre uppsatser om arkitekten Knut Nordenskjöld och det finns också numera C-uppsatser om Fredrik Falkenberg och Bror Almqvist. En doktorsavhandling om John Åkerlund presenterades för några år sedan. Men i övrigt har få arbeten om denna period skrivits och i de etablerade konstvetenskapliga verken om arkitekturhistoria finns inte denna period presenterad i någon större utsträckning. Den intressanta arkitekturen under denna period vill konstvetenskapen och arkitekturhistorikerna förlägga till den profana delen och framförallt det som benämns funktionalism, funkis. För en allsidig och mera korrekt, i mina ögon, borde dock även annat än funktionalismen tas upp för den var inte allenarådande. I synnerhet kyrkorna som byggdes var tillbakablickande och att vifta bort detta med att "de mer begåvade arkitekerna" var upptagna med att bygga bostäder och offentliga byggnader av annan karaktär tycker jag inte är godtagbart i en historieskrivning.