Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....

Knut Nordenskjölds kyrktorn

Arkitekten Knut Nordenskjöld var en mycket mångsidig arkitekt och jag frapperas av hur många projekt han genomförde under sin levnadsbana. Förutom att 15 kyrkor uppfördes enligt hans ritningar, ansvarade han också för restaurering av ett fyrtiotal kyrkor exempelvis Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm samt kyrkorna i Umeå, Söderhamn, Överklinten, Tanums och domkyrkan i Luleå. Jag har i mina vetenskapliga uppsatser tagit upp hans erfarenheter som restaureringsarkitekt och hur detta kan ha påverkat honom som arkitekt. Han har ju ofta en klassicistisk sparsmakad exteriör med inslag av ombyggd medeltidskyrka vilket jag tagit upp tidigare här i bloggen. Det jag inte tagit upp är Nordenskjölds kyrktorn. Här tycks han leva ut lite mer kreativitet och det sparsmakade är inte alltid det som slår en vid betraktandet av Nordenskjölds kyrkotorn.
I Staffanskyrkan i Gävle har Nordenskjöld inledningsvis placerat ett förhållandevis slankt torn vid ena långhussidan, vilket är en företeelse från 1800-talets andra hälft och framåt.






Staffanskyrkan i Gävle från 1932.
Tornet är sidoställt och dess spira har
fantasifull utformning på ett helt annat sätt än kyrkan i övrigt!



En närmare titt på själva tornspiran visar en mängd detaljer och hur dess storlek är något
överdimensionerad jämfört med själva tornkroppen.
Övergången mellan tornkropp och spira/tornavslutning markeras med en klassicistisk tandsnittslist vilket var vanligt i 1800-talets nyantika kyrkor. Sedan följer en 1800-talsinspirerad lanternin med dubbla kolonner och lekfull förgylld ormanentik. Därefter följer en kupolliknande överbyggnad som kröns av klot, stjärna, kors och kyrktupp. Nordenskjöld nöjde sig inte med kyrkkors eller tupp utan han avslutade tornet med båda dessa inslag samt klot och stjärna.






Andra mäktiga torn från Nordenskjölds kyrkor är Norrfors kyrka i Ångermanland ( 1923 ) som har en egendomlig övergång mellan tornkropp och den spånbeklädda lökkupolen. Den liknar en läktare eller varför inte en klockstapels krön? Arrangemanget med det gallerförsedda krönet med spånklädd lökkupol och spira har stora likheter med de norrländska klockstaplarna t ex Ljusdal och Delsbo.











Lökkupol återfinner vi också i Skavböke enkla lilla klassicistiska tempel i Halland ( 1927)men där tornet är kraftigt och överdimensionerat främst vad avser tornets kröning:
Liksom i Staffanskyrkan i Gävle återfinns både klot, kors, kyrktupp och spira som en intressant och något lekfull detalj i den annars så stilrena och enkla kyrkan. Det är som om Nordenskjölds kyrkor lever "två liv". En stram allvarlig kyrkkropp där långhus och torn ofta har putsad fasad eller en enklare av trä . Tornets kropp är ofta underordnad den överdimensionerade och lekfullt utformade spiran/tornhuven på ett sätt som ger kyrkorna ett motsägelsefullt intryck. Det allvarliga jordnära möter det himmelska hänförande?





En mäktig stor och hög spira återfinns i Älmhults stora stentempel från 1930. En klassicistisk
lanternin från 1800-talets formförråd följs av en enkel tornhuv och därefter en hög smal spira. Såväl kors som kyrktupp kröner den manieristiskt utformade spiran.

( manieristisk är ett uttryck för överdrift. Manierad innebär rörelser med inslag av överdrifter och detta kom också till uttryck inom barockens arkitektur där arkitekter med uppfinningsrikedom hittade uttryck för alltmer extrema uttänjda former)

Just tornen och deras avslutning gör Nordenskjölds kyrkor iögonfallande på ett helt annat sätt än om de haft traditionella avslutningar. Nordenskjölds kyrkoarkitektur lånade drag från äldre tider men han sammanfogade dessa detaljer på ett nytt sätt vilket också gör kyrkorna omöjliga att förväxla med äldre tiders kyrkor. Kyrkorna är igenkänningsbara vad gäller äldre detaljer men det är något som inte stämmer med en gammal kyrka och därav moderniteten. Det syns att det är en gammal kyrka trots de klassicistiska dragen och medeltidsinpirerad interiör. Att Nordenskjöld var restaureringsarkitekt syns väl då han har ett stort förråd av former och detaljer att ösa ur. Han öste som allra mest när han ritade tornet till sina kyrkor.

Trångsynthet?

Jag har, av många olika skäl, fastnat för den period som infaller 1920-50 i svensk arkitekturhistoria. Inledningsvis härrör detta intresse från de upptäckter jag tidigt gjorde när jag åkte runt i Sverige och tittade på kyrkor. Visserligen kunde jag härröra byggdatum från en inskription och också en lokalt författad turistbroschyr om kyrkan men ville jag närmare granska t ex arkitekten eller andra kyrkor från samma tidsperiod var det omöjligt att hitta något som skrivits i frågan. Självfallet berodde det inte på min oförmåga att söka böcker utan anledningen var och är fortfarande att ytterst lite skrivits om perioden 1920-1950. Jag har visserligen nämnt Göran Lindahl som skrivit om kyrkor från tiden 1800 fram till 1950. Utan några som helst nedsättande ord skriver han om den annars så utfrysta tidsperioden. Själv har jag skrivit tre uppsatser om arkitekten Knut Nordenskjöld och det finns också numera C-uppsatser om Fredrik Falkenberg och Bror Almqvist. En doktorsavhandling om John Åkerlund presenterades för några år sedan. Men i övrigt har få arbeten om denna period skrivits och i de etablerade konstvetenskapliga verken om arkitekturhistoria finns inte denna period presenterad i någon större utsträckning. Den intressanta arkitekturen under denna period vill konstvetenskapen och arkitekturhistorikerna förlägga till den profana delen och framförallt det som benämns funktionalism, funkis. För en allsidig och mera korrekt, i mina ögon, borde dock även annat än funktionalismen tas upp för den var inte allenarådande. I synnerhet kyrkorna som byggdes var tillbakablickande och att vifta bort detta med att "de mer begåvade arkitekerna" var upptagna med att bygga bostäder och offentliga byggnader av annan karaktär tycker jag inte är godtagbart i en historieskrivning.