Småhusprojekt på Bromangymnasiet

http://www.facebook.com/pages/Teknikprogrammet-p%C3%A5-Bromangymnasiet/235998619777769

Med stolthet lägger jag ut denna länk med bilder från Arkitektur-gruppens redovisningar i Småhusprojektet där de skulle kombinera ett tänkande kring hållbarhet och ekologi med estetiska funderingar. Resultatet blev mycket gott!!

Återuppstånden!!!

Likt fågeln Fenix reser sig min kära arkitekturblogg ur askan och försöker återuppstå. Jag har en kurs i Arkitektur på Bromangymnasiet och det har inspirerat mig att ta upp skrivandet igen och då avser jag skrivandet inom Arkitektur. Det blir inte enbart kyrkor även om det upptar mitt främsta intresse utan också lite funderingar och bilder från min kurs Arkitektur som Bromangymnasiet i Hudiksvall har på schemat inom Samhällsbyggande på teknikprogrammet. Det gläder mig då jag alltid velat ha en sådan kurs och nu får jag jobba några timmar i veckan med det som främst intresserar mig.

Arkitekturhistoria

Det råder ingen tvekan om att jag är starkt kritisk mot den svenska arkitekturforskningen och dess inriktning. För några år sedan fick jag, på förfrågan, kommentaren att "svenska kyrkor är lite för smalt ämne" för att vara värd någon form av uppskattning eller forskning. Nej, varför ska man lägga ned möda på att kartlägga, analysera och föra fram en tusenårig kulturskatt bestående av dryga 3000 kyrkobyggnader när vi har några tusen plåtskjul i korrugerad plåt från svensk industriarkitektur anno senare hälften av 1900-talet? Den forskning som företagits vad gäller svensk sakral arkitektur följer ofta den mall som Riksantikvarieämbetets projekt Svenska kyrkor och som följer ett närmare 100 år arbetssätt. Många av de avhandlingar som skrivits är 95 % kartläggning av gamla kyrkprotokoll och bakgrunden till kyrkornas byggande och därefter några % egna reflektioner och slutsatser. Ett förakt för s k självsyn finns någonstans i bakgrunden och tyvärr tror jag också att detta förakt har kvävt intresset för ett stort och intressant forskningsområde. Nåväl, jag tänker göra mitt bästa för att presentera denna stora kulturskatt på mitt sätt. Valen jag gör är helt mina egna och kyrkor som forskare knappt kan stava till namnen på ska få sina ord och minuter i min blogg!!

Tema Auguste Perret

En oerhört intressant kyrka av senare datum än Le Raincy ritades av Auguste Perret och uppfördes i Le Havre på 1950-talet. Förstört under andra världskriget reste sig ett nytt Le Havre som Fågeln Fenix ur askan och är idag en stor modern stad vid den franska nordkusten. Oskar Niemeyer var med om att rita den nya staden MEN kyrkan St Joseph bär Auguste Perrets signatur. Med fyren som förebild ritades en osannolik skapelse som invändigt flödar i lila glas och tycks höja sig högt mot himlen. Tyvärr har jag inga egna bilder då jag besökte kyrkan för 20 år sedan, utan kamera och ingen vykortsförsäljning. Jag lånar länkar från Google och lägger in ett par riktigt representativa bilder för denna märkliga kyrka. Ytterst sällan ser vi en bild med Perrets arkitektur i litteratur om konst och arkitektur och det är inte första gången denna inskränkta inställning skådas hos de som har fräckheten att kalla sig experter och forskare. Men varför ska jag bli förvånad?

Notre Dame le Raincy

I en liten charmig förort till Paris ligger en liten betongkyrka som jag betraktar som en riktig pärla i arkitekturhistoriska sammanhang. Den byggdes på 1920-talet och arkitektens namn är Auguste Perret som också ritat en enastående vacker kyrka i Le Havre med fyrens formspråk som ideal. Le Raincy däremot har de traditionella former vi förknippar med kyrkan dvs ett högt torn med spetsig spira och ett långhus, skepp. Sedan följer däremot detaljer och utföranden som föga kan förväntas av en kyrkobyggnad. Den dagen jag besökte Le Raincy var vädergudarna nådiga och jag förmodar att vädergudar är nådiga mot de flesta som inte bor i Sverige och södra NOrrland. Den julidag jag med spänd förväntan skulle besöka Le Raincy lyste solen och när vi passerade kyrkan, som ligger inklämd mellan affärshus och bostäder, stod portarna öppna och ett eldorado av glödande färger mötte mina ögon. Det var så andlöst vackert! Jag blev faktiskt euforisk och vi kunde inte fort nog hitta en parkeringsplats. T o m halvsprang jag till kyrkan och lyckades knappast fånga den skönhet som kyrkan besitter. Sträv obehandlad betong kontrasterar livfullt mot glödande glasmålningar som genom sin verkan nästan upplöser väggarnas konstruktion och förlänar kyrkan en gotisk resning trots kyrkans relativa litenhet i storlek.

Kyrkans yttre är, för den oinvigde, en dålig förmedlare av vad som ska följa när man träder in genom portarna och på något vis lämnar jag det grå i vardagens stress och tristess och träder in i ett mondänt himmelrike.

Andra advent och bloggen återuppstår till de döda!!

Jag tänker börja blogga så smått om mitt stora intresse för arkitektur och främst då den sakrala delen av ämnet. För att hålla mig själsligt vid liv även vid sidan om jobbet så väcker jag liv i detta som får betraktas som en livlina. Vintern är, passande nog, dödens tid och det mesta dör när vintern inträder och allt blir svart/vitt/grått och dött. Därför kallar jag bloggens nytändning för inträdet till döden eftersom jag just nu befinner mig i dödens period och helvetets nionde krets ( man har väl läst sin Dante för helvete...)

Kjell Westin och kyrkan i Kågedalen

Kyrkan i Kågedalen är en av många kyrkor som ritades under perioden 1920-1950. Den stora vita stenkyrkan i Kågedalen, Västerbotten, har putsade stenmurar och rund tornhuv vilket erinrar om sent 1700- eller tidigt 1800-tal. Trots detta har inte kyrkan en helt igenom utförd 1800-talsinspirerad fasad. Långhuset har högt brant takfall och erinrar mer om det höjdsträvande medeltida gotiska arvet i svensk kyrkobyggnadshistoria.


Träder man in i kyrkan återfinns medeltida kryss-och stjärnvalv. Detta förstärker därmed det intryck som man får vid anblicken av kyrkans exteriör.
Arkitekten Kjell WEstin nämns av få och har försvunnit in i glömskan precis som många andra arkitekter som var verksamma under samma tidsperiod som den i Sverige så omhuldade funkisperioden.
För mig är kyrkan i Kågedalen ännu ett exempel på hur erfarenheter från den under tidigt 1900-tal blomstrande restaureringsverksamheten också påverkade byggandet av de nya kyrkorna. Det sätt på vilket man sätter samman de nya kyrkornas form och uttryck visar att man har dokumenterat exempelvis stora kyrkor med anknytning till medeltiden och hur man ansåg att dessa kyrkor skulle bevaras och restaureras enligt Sigurd Curmans ideal. Den hårdhänta restaurering som kännetecknade 1800-talets ideologier fick hård kritik och när man under tidigt 1900-tal började dokumentera de nu uppskattade ödekyrkorna så var det tanken att de skulle fräschas upp men inte ändras enligt något romantiskt medeltidsideal. Såsom man fann de gamla kyrkorna med barockinventarier och tillbyggnader skulle också kyrkorna konserveras och det är detta synsätt som speglas i nybyggda kyrkor under perioden 1920-50.
Kjell Westins stora kyrka i Kågedalen är förvisso från 1930 men den har byggts som en stor medeltidskyrka med senare tillägg i form av ett torn med en tornhuv enligt de ideal vi återfinner i kyrkor från den senare delen av 1700-talet. Kyrkorna i Indal och Selånger har sådana tornhuvar och exemplen är ännu fler.....